”Congress created the Dust Bowl”, står det på skyltar nerkörda i myllan i utkanten av de oändliga frukt- och grönsaksodlingarna på bägge sidor om Interstate 5.
”Det kan man kalla långsint”, tänker jag när jag kommer körande söderut från Sacramento.
Den ursprungliga Dust Bowl, som jag något aningslöst först får för mig att det handlar om, ägde ju rum i mitten av 30-talet.
Men det är förstås inte den mytomspunna naturkatastrofen – omskriven och besjungen som få tilldragelser i den amerikanska historien – som får blodet att koka i Kaliforniens Central Valley sommaren 2016.
Det är den relativa torkan som pågår just nu, enligt förbittrade lantbrukare i trakterna kring Fresno och Bakersfield och Modesto orsakad av verklighetsfrånvända politiker som försöker visa sig duktiga med onödiga miljöregleringar.
Den hotar, påstås det, den lokala ekonomin och somliga som jagar röster inför kommande val har uppenbarligen slagit mynt av indignationen för på andra skyltar placerade i samma diken står det:

”Another farmer for Donald Trump”…
Men för att återknyta till 30-talet (no pun intended…):
Det är inte alldeles långsökt att associera till den verkliga Dust Bowl heller.

Det var just hit, till Central Valley, som Tom Joad och de tusentals andra ”oakies” John Steinbeck skrev om i ”Vredens druvor” var på väg när damm- och sandstormarna hade ödelagt mellanvästern.
Ännu idag, 80 år senare, är det mycket lätt att förstå varför.
Den jättelika, långsträckta sänkan i centrala Kalifornien – välsignad med Nordamerikas bördigaste, mest fruktbara jord – framstår verkligen som The Land of Milk and Honey.

Det växer och frodas och liksom knakar överallt, klorofyllet formligen skälver i den stekheta luften och när skymningen faller skimrar hela himlen i guld; en effekt – gissar biolog Bjurman – av reflektioner från miljontals blommor.

Fast Tom Joad och hans olycksbröder- och systrar fick aldrig njuta av vare sig honung eller guld.
De kom, hungriga och lortiga, vandrande över slätter och berg och öknar och när de nådde sina drömmars mål möttes de av hat och våld och förtryck – och den som ger akt kan fortfarande ana ekot från svunna decennier. Fragment av rädsla och förödmjukelse och vrede hänger kvar över oändliga fält där mandel och tomat och vindruvor och aprikos och nästan allt annat som kan växa växer.
Eller så är det i själva verket samtidens förnimmelser som blåser i vinden, för även idag väntar ju samma slags öde ofta på människor som lämnar elände och misär i hopp om ett bättre liv någon annanstans.
Själv fortsätter jag söderut, med en stor, röd sol på väg ner bakom bergen snett till höger och däckens envetna sång i den dammiga vägbanans skarvar, och på stereon mässar en annan som läst sin Steinbeck:

Now Tom said ”Mom, wherever there’s a cop beatin’ a guy
Wherever a hungry newborn baby cries
Where there’s a fight ’gainst the blood and hatred in the air
Look for me Mom I’ll be there
Wherever there’s somebody fightin’ for a place to stand
Or decent job or a helpin’ hand
Wherever somebody’s strugglin’ to be free
Look in their eyes Mom you’ll see me.”