Lämnar bilen – en Hyundai Tucson som spunnit som en katt i exakt i 695 mil – hos Hertz, sätter mig på ett Delta-plan och flyger hem till New York igen.
Där hinner jag vara i två-tre dygn.
Sedan börjar vägen ropa på mig igen…
New York är för all del alltid New York – inte minst nu, när vi är mitt uppe i årets hittills mest brutala heat wave och hela stan bara saktar in och blir långsam och slö och skön – men rastlösheten lämnar mig aldrig ifred.
Jag längtar tillbaka till de oändliga raksträckorna genom Mojave-öknen. Till frukostar på truck-stops där kaffet är svagt och ingen vädrat ut stekoset sedan 1983. Till dammet och hettan och den obönhörliga solens reflexioner i motorhuven. Till de spatiösa motellrummen med dess heltäckningsmattor, ständigt brummande åbäken till A/C-lådor under fönstren, små behändiga kaffebryggare, 200 kabelkanaler på tv:n och utsikt över en motorväg där strömmen av bilar aldrig avtar . Till billboards och 80 miles per hour-löften och gröna vägskyltar som pekar ut riktningen mot Albuquerque. Till bensinmackarnas pumpar, läskkylar och sunkiga toaletter. Till en tidigare oupptäckt Tish Hinojosa-serenad på bilstereon just som kaktusarna utanför Tucson börjar glöda gryningen. Till den berusande känslan av att ständigt vara i rörelse. På väg bort. Mot något annat, något nytt, något bättre…
Så, well, vad det lider åker jag igen.
Då hoppas jag ni är med igen.
Till dess – ytterligare ett litet galleri snapshots från den just avslutade färden genom drömmen om Amerika.