Idag är det fjärde juli och United States of America firar sin 240-årsdag.
Jag har några högtravande, kanske rentav löjeväckande, saker att säga födelsedagsbarnet.
Jag älskar dig.
Jag älskar hur du ser ut, hur du låter, hur du luktar, hur du rör dig och hur det känns att befinna sig i din famn.
Jag älskar din spirit, din livsglädje, din optimism, din ständiga strävan framåt, din nyfikenhet, din uppfinningsrikedom och din okuvliga tro på framtiden.
Jag älskar din kultur, din mångfald, dina kontraster, dina paradoxer, din spännvidd, din galenskap, din briljans, ditt intellekt och ditt trams.
Jag älskar din vänlighet och din värme och din generositet och din gästfrihet och din surmulenhet och din konservatism och din paranoia och din progressivitet och din religiositet och din ateism och den vitalitet och ständiga förvandling som uppstår i gravitationsfältet mellan dina extrema, kulturella såväl som mentala, motpoler.
Jag älskar dina städer, dina kuster, dina berg, dina sjöar, dina öknar, dina floder, dina träsk, dina platta slätter, dina majsfält, dina kullar och dina skogar.
Jag älskar dina skyskrapor, dina bilar, dina shopping malls, dina 16-filiga motorvägar, dina heltäckningsmattor, ditt blaskiga kaffe, dina billboards, dina strip malls, dina eggs sunny side up till frukost, dina 18-wheelers, ditt vattniga öl, dina monstruösa flygplatser, dina jätteportioner, dina baseball-kepor, din sirap på pannkakorna och dina skor inomhus.
Jag älskar dina innovationer och påfund – från tuggummi och jeans och popcorn och surfing och Coca Cola och skateboard-ramper och cheeseburgare och elgitarrer till serietidningar och sneakers och cornflakes och elektriska tandborstar och Harley Davidsons och hårspray och jukeboxar och kabel-tv och laptops och Google och Uber.
Jag älskar dina svordomar och ditt slang och dina dialekter och dina namn och dina uttryck och hur du får allt att låta så sexigt och coolt och snyggt.
Jag älskar din jazz, din bluegrass, din gospel, din blues, din country, din soul, din doo wop, din rockabilly, din rock ’n’ roll, din punk, din disco, din hip hop, din pop, din grunge och din R&B.
Jag älskar den söta, tjocka röken från grillugnarna i ett BBQ-skjul i råbarkade Taylor i Texas.
Jag älskar Joe DiMaggios homeruns på Yankee Stadium, Muhammad Alis dans i Rumble in The Jungle, Bille Jean Kings serve-ess i US Open, Joe Montanas passningar i Super Bowl, Jimmie Johnsons segervarv i Daytona och Lebron James magnifika block i Game 7 i NBA-finalen.
Jag älskar de enorma horisonterna i Montana.
Jag älskar Don Rickles och Lenny Bruce och Richard Pryor och Jerry Seinfeld och Joan Rivers och Louis CK och Sarah Silverman.
Jag älskar gungstolen på en robust veranda i Maine, med utsikt mot den mörka Atlanten och en varm filt över knäna, under tidiga höstens första hanterbara stormar.
Jag älskar det såriga och rökiga mitt i det eleganta i Frank Sinatras stämband i ”In The Wee Small Hours of The Morning”, det sädigt tillbakalutade i Louis Armstrongs trumpet i ”When It’s Sleepy Time Down South” och vemodet i Sarah Vaughans ögon när hon sjunger ”Summertime”, Big Mama Thorntons pondus, Muddy Waters tyngd, Hank Williams trasiga hjärta, Elvis hunger, Little Richards vansinne, Miles Davis übercoola gränslöshet, Dylans bilder från Desolation Row, dragkampen mellan gudfruktan och köttets lust i Aretha Franklins bröstkorg, James Browns besinningslösa åtrå, Emmylous väna melodier, Springsteens romantik, Ramones skinnjackor, Donna Summers Studio 54-stuff, Grandmaster Flashs beat box, Michael Jacksons gnistrande handske, Nirvanas ångest, Eminems ilska och Beyonces stolthet.
Jag älskar elektriciteten i luften en vårkväll på Bowery på södra Manhattan när skrattsalvorna blandas med klirret i glasen på de nyöppnade uteserveringarna och horder av förväntansfulla new yorkers i alla åldrar väller söderut.
Jag älskar svettdropparna i Kojaks blanka flint en natt utan fungerande luftkonditionering på The Eleventh Precinct, Zeb Macahans hjulbenta vrede när armégeneralerna lurat chief Satangkai ännu en gång, J.R Ewings diaboliska leende när han tar Punk Anderson i hand på Oil Baron’s Club efter en smutsig deal, Captain Furillos sammanbitna min just som vinjetten från vinterns kantstötta och bedagade Chicago klingat av och sergeant Esterhaus yppat sitt ”Let’s be careful out there”, Laura Palmers outgrundliga blick, Elaine Benes försök att imitera Al Pacinos ”Hoo-ah!” för The Soup Nazi, Tony Sopranos gaffel i Artie Buccos manicotti på Nuovo Vesuvio, CJ Creggs rappa replik på en dum fråga i Vita Husets Briefing Room, Omar Littles visselsymfonier i östra Baltimores gränder och Rust Cohles morbida visioner under bilfärder genom västra Louisianas cajunland.
Jag älskar när mistluren ute på Alcatraz skär genom dimman i San Francisco-bukten sent om natten och taxichauffören pressar sin buckliga, rostiga gamla Chrysler uppför den branta backen mot Telegraph Hill.
Jag älskar Mark Twains sjudande Mississippi-fresker, Emily Dickinsons tidlöshet, Walt Whitmans själfulla sväng, F. Scott Fitzgeralds förfinade cynismer, William Faulkners sydstatsblues, Harper Lees mockingbird, John Steinbecks Cannery row-karaktärer, Allen Ginsburgs ylande, Joyce Carol Oates suggestioner, Bukowskis snuskiga fyllor, Ed McBains ruffiga snutar, Cormac McCarthys nihilistiska brutalitet, Kurt Vonneguts slakthus, Paul Austers fäbless för ödets absurda nycker, Elmore Leonards smarta våld och Nora Ephrons knivskarpa blick för det stora och det lilla.
Jag älskar hur det rister och kränger och gnisslar i de robusta stålbroarna över floderna i Pittsburgh.
Jag älskar Charlie Chaplins humor, Lauren Bacalls rökiga baryton, Marlon Brandos halvslutna ögon, Katharine Hepburns karisma, Marilyn Monroes mystik, James Deans råa sexighet, Lee Marvins hårdhet, Robert Mitchums sävlighet, Judy Garlands oskuld, Sidney Potiers fulländade stilsäkerhet, Paul Newmans utstrålning, Sally Fields patos, Jack Nicholsons ”You can’t handle the truth!”, Jane Fondas uppkäftighet, Gene Hackmans korthuggna irritation, John Belushis rondör, Meryl Streeps eftertänksamhet, Robert DeNiros neurotiska ticks, Diane Keatons sarkastiska leende, Jessica Langes sensualism, Jodie Fosters kast med luggen, Morgan Freemans röst, Julia Roberts hjärtliga skratt, Joe Pescis svordomsramsor, Samuel L Jacksons kahuna-burgare, Jeff Bridges white russian, Michael Madsens dans till Stealers Wheels ”Stuck in The Middle With You”, Philip Seymour Hoffmans nervositet, George Clooneys tidlösa leading man-swagger och Scarlett Johanssons suckar.
Jag älskar kondensen i trängseln på The Spotted Cat i New Orleans när det unga brassbandet börjar få upp temperaturen och dansen på det smutsiga betonggolvet kommer igång på allvar.
Jag älskar Norman Rockwells pastoraler, Jasper Johns flagga, Robert Rauschenbergs monogram, Edward Hoppers tomma bar, Jackson Pollocks vilda kakofonier, Andy Warhols soppburkar, Keith Harings graffiti och Robert Mapplethorpes chockverkan.
Jag älskar den varma fläkten i kalufsen i en convertible på MacArthur Causeway över Biscayne Bay, mellan fastlandet och Miami Beach, med väldiga kryssningsfartyg i kanalen till höger och the homes of the rich and famous till vänster.
Jag älskar Welles och Hitchcock och Disney och Ford och Huston och Lumet och Peckinpah och Wilder och Cassavetes och Altman och Scorsese och Coppola och De Palma och Kubrick och Spielberg och Allen och Lynch och och Soderbergh och Jarmusch och Zemeckis och Van Sant och Tarantino och Lee.
Jag älskar den förstummande utsikten från Frank Lloyd Wrights Chapel of The Holy Cross, insprängd i en röd klippformation, i Sedona.
Jag älskar New York Times och Washington Post och Chicago Tribune och Miami Herald och San Francisco Chronicle och LA Times och Las Vegas Review-Journal och Denver Post och Dallas Morning News och Boston Globe och The Star-Ledger och New York Post och Philadelphia Inquirer och Wall Street Journal och USA Today och Time Magazine och Newsweek och Vanity Fair och Rolling Stone och Esquire och The New Yorker och Entertainment Weekly och Variety och GQ och Sports Illustrated och TV Guide.
Jag älskar den ödsliga ”Up In The Air”-stämningen i en övergiven bar på ett flygplatshotell utanför Indianapolis.
Jag älskar Chinatown och Little Italy och Koreatown och Greektown och Little Ethiopia och Little India och Little Bangladesh och Japantown och judarnas Lower East Side och ryssarnas Brighton Beach och irländarnas South Boston och Little Manila och Thai Town och Little Saigon och Little Syria och Little Armenia och Little Egypt och Slavic Village och French Quarter och Germantown och Little Brazil och Polish Hill och Little Ukraine och Little Arabia och, förstås, svenskarnas Andersonville
Jag älskar de öde gatorna, de tomma parkeringsplatserna och de anonyma kontorsskraporna i downtown Kansas City en vanlig vardagskväll.
Jag älskar Interstate 10 från Jacksonville till Santa Monica, Highway 61 genom Mississippi, Pacific Coast Highway längs Kaliforniens kust, Interstate 94 mellan Chicago och Detroit, Overseas Highway från Miami till Key West, Interstate 15 mellan San Diego och Las Vegas, Route 12 i Utah, The High Road från Santa Fe till Taos, Interstate 35 mellan Dallas och San Antonio, Alligator Alley tvärs över Florida, Fifth Avenue i New York, Sunset Boulevard i LA, Michigan Avenue i Chicago , South Congress i Austin, Ocean Drive på Miami Beach, Elvis Presley Boulevard i Memphis, Pennsylvania Avenue i Washington, Broad Street i Philadelphia, Frenchmen Street i New Orleans, Broadway i Nashville, The Strip i Las Vegas, Palm Canyon Drive i Palm Springs och Rodeo Drive i Beverly Hills.
Jag älskar de bredaxlade lastbilschaffisarna som sitter vid de flottiga borden på ett Wafflehouse utanför Lincoln i Nebraska och väntar på att en trött, lätt bedagad servitris med fläckigt förkläde ska hälla upp mer kaffe.
Jag älskar fukten i St Louis i juni, den bitande kölden i Iowa i januari, den torra hettan i Phoenix i augusti, den höga luften i Central Park i New York i oktober och de svalkande vindarna från Lake Erie i Cleveland i maj.
Jag älskar hur Red Sox-fansen i de trånga gränderna runt Fenway Park i Boston talar med öppna, runda a:n och knappt hörbara r, så att man inte vet om de har tappat sin bilnycklar (”car keys”) eller byxor (”khakis”).
Jag älskar bourbon-destillerierna i Kentucky, ölbryggerierna i Milwaukee, vinodlingarna i Napa Valley, Jack Daniel’s-anläggningen i Tennessee och moonshine-spriten de kokar i North Carolina.
Jag älskar hur tärningarna studsar i den gröna duken i Craps-baljorna på Harrah’s i Reno.
Jag älskar biffarna på Sparks på 46:e gatan på Manhattan, andoullie-korvarna på Wayne Jacob’s Smokehouse i Laplace i Louisiana, sushin på Hama i Venice Beach, kycklingvingarna på Blue Door Pub i St Paul i Minnesota, ostronen på Oyster Bar på Grand Central Station, pizza-slicarna på Juliana’s i Brooklyn, ribsen på Fox Bros i Atlanta, burgarna på Becks Prime i Houston, chilin på Original Ben’s i Washington, cheese-steak-mackorna på Pat’s eller Geno’s i Philadelphia, crab cake på Faidley’s i Baltimore, lobsterrullarna på The Beach Plum i New Hampshire, räkor och grits på The High Cotton i Charleston, Kung Pao chicken från en food truck på Alder Street i Portland i Oregon, pastan på Cafe Via Flore i Palm Beach, de sinnesvidgande kreationerna på The French Laundry i Napa och de grillade med bröd på Katz’s Delicatessen i East Village.
Jag älskar The Great Bison som stryker majestätiskt runt hyrbilen i Yellowstone.
Jag älskar en perfekt blandad dry martini i lobbyn på The Peabody i Memphis, en kall Lone Star-öl medan de slår klackarna i parketten under linedance-yran på Billy Bobs Roadhouse i Fort Worth, ett glas Pinot Noir på Jane’s Bar i Santa Barbara, en smooth Blanton’s-bourbon i The Old Seelbach Bar i Louisville, en cajun martini på Jones i New York, en margarita på Hotel del Coronados praktfulla träveranda, en old fashioned på The Boiler Room i Omaha och en bloody mary till brunchen i Polo Lounge på Beverly Hills Hotel.
Jag älskar den brummande a/c:n vid fönstret i ett motellrum – identiskt med alla andra motellrum över hela landet – vid infarten till Tulsa i Oklahoma.
Jag älskar hur det smattrar i flaggstängerna runt The Washington Monument i The Mall i DC.
Jag älskar isflaken som stävar förbi i den trögflytande Detroit River när kylan slagit till strax efter jul.
Jag älskar dammet och känslan av gammalt och instängt i Hank Williams-museet i Montgomery i Alabama.
Jag älskar svikten i träplankorna på the boardwalk i Asbury Park.
Jag älskar hur bomullsfälten utanför Clarksdale i Mississippi häver sig och böljar i en bris en het sommareftermiddag.
Jag älskar kolibrin som surrar runt citrusträden på Sunset Marquis i West Hollywood,
Jag älskar de overkliga klippformationerna i Badlands i South Dakota.
Jag älskar blommorna runt Lyndon B Johnsons barndomshem i Texas Hill Country.
Jag älskar plasket i en pool i ett sömnigt villakvarter i Escondido.
Jag älskar de gammaldags bensinpumparna vid en mack mitt ute i ingenstans i Wyoming.
Jag älskar de mastiga Rocky-trapporna upp till konstmuseet i Philadelphia.
Jag älskar älskar Joshua Tree-palmerna utanför Yucca Valley.
Och ja, jag älskar fyrverkerierna som exploderar på natthimlen över hela landet ikväll.
Naturligtvis finns det sånt jag inte tycker om också – ja, somligt till och med avskyr jag; det har ofta med vapen och juridik och snabbmatskedjor och Maroon 5 att göra – men det tar man ju inte upp i ett födelsedagstal.
Happy 4th, baby.