Interstate 10 österut, från Coachella Valley, mot Arizona.
Långtradarna – några futuristiska rymdskepp på arton feta hjul, andra rostiga och kantstötta åbäken som spyr ut tjock, svart rök ur smutsiga avgasrör – ligger i trög karavan i lutningarna upp mot Chiriaco Summit.

Därefter kommer vi ut i östra Kaliforniens öken, bränd och död i högsommarhettan.
Inget finns att se.
Men däcken sjunger sin sedvanligt suggestiva sång i den nötta vägbanans skarvar och på satellitradiokanalen Sirius XM:s outlaw-kanal maler Shooter Jennings.

”Well, I push my load across the land
Livin’ the life of a travelin’ man
Dusk brings down another day
Gonna swallow up time and throw it away”

På en bensinmack i Blithe, precis vid delstatsgränsen:
Tankar, elva gallon unleaded, 91 (amerikanska) oktan. 31 dollar och 14 cent. Det är dyrt för att vara USA, men bra mycket billigare än för bara något år sedan.





Inne på macken hälsar en kortvuxen man med latinamerikanskt utseende på bruten engelska.
”How you doin’ sir”.
Jag nickar till svar.
Utbudet är det vanliga. Godis och snacks i hyllor mitt på golvet. Några kannor kaffe på en bänk intill kassan. Kylar fyllda av läsk och öl vatten och Mountain Dew utefter väggarna. Kylarvätska och olja i ett hörn. Några lokala souvenirer i ett ställ.
”Blythe – jewel of the desert”, står det på ett klistermärke.
Nåja.
Jag köper en kaffe i styrofoam-kopp och en Hershey bar och åker vidare.
Rodney Crowell har tagit över på outlaw-kanalen.

”Many a long and lonesome highway lies before us as we go
In the end I’ll do it my way
Look for me where the four winds blow”

I Arizona höjs hastigheten till 75 – mot 70 i Kalifornien och futtiga 65 hos oss ute på östkusten – och det är bra, för sträckan mot Phoenix är lång och händelsefattig.
Men efter ett par timmar signalerar rader av jättelika billboards utefter vägrenen att en större metropol närmar sig.
Budskapen svischar förbi:
”Been in an accident? Call 1-800-XXX-Lawyer”.
”Adult Superstore, take exit 75”
”Steaks 4.30 dollars at Papa Joe’s Grill”.


Hamnar sedan helt orutinerat i rusningstrafiken och rundar ”Valley of The Sun” i frustrerande långsam takt, men på slätterna söderöver lättar det och jag är plötsligt ute i det det verkliga Arizona.
Riktiga kaktusar, såna Lucky Luke gömde sig bakom när han skulle överraska bröderna Dalton, sträcker mot sig den knallblå himlen, tumbleweeds blåser över vägbanan och bergsmassiven i horisonten är så intensivt röda att det knappt går att förstå.
Jag tycker det ser ut som att Ry Cooder skulpterat och målat dem med en spansk gitarr.

Efter en och an halv timme stannar jag utanför ett hotell i centrala Tucson.
En flank parkeringsvakt rusar fram och öppnar dörren och kvällshettan slår emot mig.
– Checking in, sir?
Dagen är över.