Jag och Virtanen körde förbi sommaren 1998 och såg två väldiga flaggor – en amerikansk och en mexikansk – häva sig majestätiskt under skimrande himmel vid en hårt trafikerad gränsövergång.
Sedan dess har jag längtat efter att få återvända och undersöka El Paso mer ingående.
Och arton år senare trampar jag slutligen omkring i beryktade Juarez systerstad, och…nja.
Det är inte riktigt som jag föreställt mig i mina febriga fantasier.
Jag gillar att det i delar downtown – i synnerhet längs slitna, ruffiga El Paso Street, ner mot den gränsstation flest fotgängare använder – verkligen känns som att jag är i Mexiko och det är lite kittlande att om kvällen sitta på en takterass med en kall Corona och ha ljusen från Juarez, ”the beast” som dom säger i brutala ”Sicario” , i blickfånget.





Tack vare eminent tips från signaturen hoggen22 i kommentatorsspåret äter jag en sensationellt god Machaca på Kiki’s också, ständigt utsedd till en av USA:s 50 bästa hispanic-restauranger. För att inte tala om hur goda Margaritas jag dricker på samma opretentiösa toppställe.


Men jag får verkligen anstränga mig för att förnimma den särskilda laddning, den smugglar- och rövarromantik, den hemlighetsfulla atomsfär som jag bespetsat mig på i den solblekta transitstaden längst ner i Texas sydvästra hörn.
Stämningen är, rent allmänt, lite för stillsam och sömnig, och dramat vid den där gränsposteringen kan inte direkt beskrivas som – häpp – gränslöst. Folk kommer och går som vore det gränsen i värmländska Eda de skulle passera, inte den hårdast bevakade och mest omtalade på hela nordamerikanska kontinenten. Ingen verkar ha upplyst de som återvänder till Juarez efter att ha handlat förnödenheter i de de trånga, sprängfulla butikerna på El Paso Street att de enligt Hollywood och amerikansk media bor i västvärldens farligaste stad…



Andra delar av stadskärnan har en vacker patina och förefaller impregnerat i ett tunt laget damm ingen vinnlagt sig om att försöka tvätta bort sedan 50-talet, men det är påfallande öde och tyst. Mycket lite verkar hända.
Så…well, de som i en nätgallup för några år sedan utsåg El Paso till en av USA:s tio tråkigaste städer överdrev nog en smula.
Men det finns en anledning till att man hör mer om exempelvis New Orleans, om vi säger så.
Ändå är jag glad att jag varit här.
Jag romantiserar allt i USA, men inget så mycket som de vägar jag inte kört, de landskap jag inte sett och de städer jag inte upplevt.
Jag sitter ibland med kartböcker uppslagna framför mig i soffan hemma på Manhattan och smådreglar och tänker att ”där, just där, finns nog det verkliga Amerika…det måste vara helt fantastiskt”.
Det är inte alltid sant och nu vet jag att jag inte behöver ha bråttom tillbaka till El Paso – på samma sätt som jag sedan några veckor är införstådd med att ingen behöver längta efter den tvåfiliga motorvägen genom Nevadas isolation.
Jag vet också att det efter ett par dygn sjuder av eufori i bröstkorgen när jag efter ett par dygn åter baxar ut hyrbilen på Interstate 10 och styr österut, mot det verkliga West Texas….