These two lanes will take us anywhere, lovade en highway-romantiker från New Jersey en gång.

Det är just så det känns under två oändliga dagsetapper från norra Texas till Los Angeles.
Jag kör mil efter mil efter mil efter mil längs Interstate 40, genom Texas och New Mexico och Arizona.
Någon gång stannar jag och tankar på mackar som försöker slå mynt av att resterna av historiska Route 66 löper parallellt med samtidens breda highway, vid ett par tillfällen dricker jag svagt kaffe på solkiga truck stops – och till kvällen tar jag in på ett Days Inn i Flagstaff, som man förr eller senare alltid kommer till under odysséer i västerled; det verkar inte gå att undvika timmerindustrins vilda gamla högborg i Ponderosa-skogen.
Morgonen därpå fortsätter det på samma sätt.
Mil efter mil efter mil….
Många skulle antagligen uppleva det som jobbigt och tråkigt.
För mig är det hela poängen med en roadtrip.
Det är inte – för att knyta an till Karin Boyes tankegångar – städerna och platserna jag kommer till det handlar om, egentligen
Det är vägen.
Farleden utan början och utan slut.
Den är ett löfte, en psalm, ett evigt hopp i en brutal och svekfull värld och yes – i fartvinden i öppen sidoruta viskar änglar att de här två filerna kan ta oss precis var som helst.
Frihetskänslan intensifieras för övrigt flerfaldigt när jag rör mig i västlig riktning.
Det är den kursen Amerika alltid hållit, det är så man SKA navigera på den här kontinenten.
Jag skrev för några år sedan en liten betraktelse om det fenomenet i Dalarnas Tidningar och eftersom jag just nu är så hög på Go West-spirit kommer den här i repris.
• • •
Go west, young man.
Så lyder den mest amerikanska av uppmaningar, ursprungligen formulerad av 1800-talsförfattaren Horace Greeley och seklet därpå populariserad i en gay-hymn signerad Village People.
I den senare tappningen är det förstås San Francisco som åsyftas.
Där, i det som alltid varit den amerikanska drömmens mest liberala och toleranta utpost längst bort vid randen av Stilla Havet, blev young men med okonventionell läggning mycket tidigare än någon annanstans accepterade och till och med omfamnade och kunde leva öppet och fritt.
Men strävan västerut är redan från början inbyggd i det amerikanska psyket och symboliserar längtan efter frihet också i traditionell mening.
Det var så hela unionen formades – i rörelse i västerled. De första kolonierna etablerades på östkusten. Sedan expanderade pionjärerna – de djärvaste, mest nyfikna och företagsamma – längre och längre västerut tills de slutligen nådde havet på andra sidan.
Den idén, och den sinnebilden, lever kvar.
USA är alltjämt en nation som i psykologisk och kulturell mening rör sig i öst-västlig-riktning – inte tvärtom.
I öst finns det gamla och etablerade.
Väst är det nya.
Det moderna.
Fronten de våghalsiga och framåtsträvande söker sig mot…
Så går det sällan att beskriva mig – jag är betydligt oftare feg och passiv, numer dessutom ganska långtifrån ung – men jag får alltid en rungande kick när jag följer Horace Greeleys och Village Peoples eminenta råd.
Känslan att man navigerar åt rätt håll när man flyger från New York till, exempelvis, Los Angeles accentueras redan av det faktum att man tjänar tid, får en längre dag och liksom åker ikapp framtiden.
På tillbakavägen är det tvärtom. Tiden rinner en ur händerna och med den, känns det som, själva livet…
Rent tekniskt – alltså geografiskt och historiskt – tar vilda västern vid redan någonstans i höjd med gränsen mellan Missouri och Kansas, men emotionellt och visuellt är det när man passerat Klippiga bergen det börjar.
Därifrån och ut till själva kustbandets bränningar är marken khaki-färgad, horisonterna oändliga och löftet om ett nytt och bättre liv insprängt i livsluften.
Att det samtidigt är på andra sidan Klippiga berget man oftast tycker sig uppleva det mest genuint och tidlöst amerikanska, och att det inte går att köra den kortaste vägsträcka i Arizona eller Utah utan att notera att landskapet ser ut som en extremt traditionell Gram Parsons-dänga låter, är en sällsam paradox men inget mer.
Det är likafullt hoppet om det nya och fria där borta som utgör den verkliga lockelsen och får en young man att go west.
• • •
Nu befinner jag mig alltså i La La Land och här tänker jag kasta ankar ett tag.
Fler rapporter kommer innan Hertz i Las Vegas får tillbaka sin bil nästa vecka, men jag vet inte exakt när.