Texas ändå.
Det väldiga, bredbenta, högljudda väster om Mexikanska golfen.
En värld för sig med sin stolta flagga, sina yellow roses, sina longhorn-kossor, sin artighet, sin fotbollsfetischism, sin BBQ, sina Stetson-hattar, sin George Strait, sitt Alamo, sina oändliga vidder och sin glödande lokalpatriotism.
Men paradoxalt nog – den största delstaten av The Lower 48 är samtidigt den mest amerikanska som finns.

Det känns som att allt i det förlovade landet – mentaliteten, estetiken, optimismen, landskapets dramatik, de kulinariska böjelserna, religiositeten, fixeringen vid storlek – dras till sin yttersta spets i The Lone Star State.
Allt som är bra på andra ställen är ännu bättre i Texas.
Countryn svänger med ännu mer själ på klubbarna på South Congress i Austin, ribsen är ännu saftigare på Louie Mueller i Taylor, glasskraporna gnistrar ännu starkare i solen i Dallas, rancherna täcker ännu fler kvadratkilometer utanför Amarillo, bootsklackarna smäller ännu hårdare i parketten under en linedance på Billy Bob’s i Fort Worth, motorvägarna slingrar sig ännu mer förföriskt runt Houston, människorna man möter är ännu vänligare i Buddy Hollys Lubbock, blommorna är ännu färggrannare i The Hill Country och tågvisslan ekar ännu mer lockande i den sena kvällen i San Antonio.
Den rakt motsatta sanningen gäller förstås också. Somligt av det som är dåligt på andra ställen är ännu sämre i Texas; man känner instinktivt att man till exempel bör undvika att ha med Law Enforcement – särskilt Texas Rangers – att göra. Budskapet ”Don’t Mess With Texas” – som trummas in på stora billboards utefter motorvägarna – är liksom inte bara en tom slogan.
En och annan besökare kan säkert känna sig lite främmande inför chauvinismen också.
Ingen annanstans är människor lika besatta av sin delstat. Texas – och allt som har med Texas att göra – är en sannskyldig religion för texanerna.
De påminner därvid om masar och kullor…
Kanske är det därför jag trivs så bra?
Jag vet inte, jag vet bara att det sjuder av en särskild sorts eufori varje gång jag kommer hit och ser den mäktiga Lone Star-flaggan vaja i den varma vinden.







• • •
Under det pågående besöket får jag för övrigt eminent hjälp att förstärka känslorna och stämningarna av Anders Westgårdh – Göteborgs egen High Priest of Americana.
För några år sedan mailade han en Spotify-lista med 182 (!) låtar som på ett eller annat sätt har anknytning till Texas.
Den rullar nu oavbrutet i hyr-jeepens stereo och några av numren har tillsammans kommit att bilda hela resans ledmotiv, så de läsare som för tre veckor sedan önskade sig ett soundtrack till den här bloggen bör spetsa öronen nu.
Här är de, the songs of 2016 års roadtrip:
Freddie Kings rullande, manglande killer ”I’m Going Down” (på hög volym är den helt otrolig!), Asleep At The Wheels ”Miles and Miles of Texas”, Texas Tornados ”He is a Tejano”, Big Mama Thorntons ”Hound Dog”, George Straits ”Texas” (plus allt annat han spelat in; George Strait är för Texas vad Edvard Person var för Skåne), T-Bone Walkers ”Papa Ain’t Salty”, Emmylous ”Waltzing Across Texas”, Dave Alvins ”Black Rose of Texas”, Mark Chesnutts ”Blame it On Texas”, Lyle Lovetts ”Texas River Song”, Barbara Lambs ”Tonight I Feel Like Texas”, Red Steagalls ”Truck Drivin’ Man”, Rosie Flores ”West Texas Plains”, Nanci Griffiths ”Speed of The Sound of Loneliness”, Marty Robbins ”Meet Me Tonight in Laredo”, Dixie Chicks ”Wide Open Spaces”, The Dirty River Boys ”Desert Wind”, John Andersons ”I Danced With The San Antonio Rose”, Kimmie Rhodes tidigare nämnda ”West Texas Heaven”, Alan Jacksons ”Dallas” och så två nummer jag får hämta från annat håll; Gene Autrys nationalsång ”Deep in The Heart of Texas” samt Nina Perssons och Nathan Larsons undersköna version av Restless Hearts ”The Bluest Eyes in Texas”.