Jag har alltid – ja, i alla fall sedan 1996, när den gavs ut – älskat countrysångerskan Kimmie Rhodes episka, melodiskt fulländade ”West Texas Heaven”.
Men det är först när jag nu, i höjd med Scroggins Draw, tar av från älskade Interstate 10 och istället styr norrut på I-20, mot Odessa och Midland, jag förstår hela vidden av dess storhet.
Jag – och alla andra – brukar alltid febra om Montanas enorma himlar, men de i västra Texas – runt just syskonstäderna Odessa och Midland, förebilder för det fiktiva Dillon i vådligt underskattade tv-serien ”Friday Night Lights” – är minst lika överväldigande.
Det är förstås en optisk effekt sprungen ur det faktum att landskapet är så frapperande platt – plattare än Iowas majsfält, plattare än centrala Florida, plattare än Kansas slätter – men det var ju detsamma.
Jag blir alldeles stum vid ratten.
Som när jag hör Jussi Björling sjunga, läser Walt Whitmans poesi eller ser Erik Karlsson spela ishockey.
Så magnifika – att talförmågan går förlorad – är Kimmie Rhodes himlar.
Att det överallt ute i den platta terrängen står oljeborrar och vickar på sitt säregna sätt, och att det på sina håll kommer eldsflammor ur långa rör – detta är trots allt den amerikanska petroliumindustrins mekka, även Ewing Oil hade sina mest lukrativa källor här ute! – gör ingenting.
Tvärtom, borrarna bara accentuerar skönheten.
Det är krångligt att hålla på med, för telefonen sitter i en liten nypa i instrumentbrädan och fungerar huvudsakligen som GPS, men när skymningen dessutom faller börjar jag flippra i Spotify-listorna för att hitta min sång och plötsligt har jag det ultimata soundtracket för västra Texas.
Det är såna gånger amerikanska roadtrips känns fullkomliga…