Go ahead, bite the Big Apple, don’t mind the maggots, huh…

Skrev lite om den pågående Rolling Stones-utställningen i West Village i den här krönikan på Aftonbladets nöjessidor i lördags och och tänkte bygga vidare på samma tema här i bloggen.
Eftersom Stones är ett äkta New York-band finns det ju mer att säga.
Va, flämtar upprörd vän av rockhistorisk ordning, vet han inte att de är britter?
Jo, det vet han – på samma sätt som han vet att jorden är runt.
Men Stones ville – som alla andra brittiska band som det är nåt med – egentligen vara amerikaner och gjorde tidigt New York till sin andliga hemstad.
Ja, inte bara andliga. Flera av dem bor, eller har bott, på Manhattan under långa perioder. Innan han flyttade ut till de spatiösa ägorna i Connecticut hade till exempel Keith Richards en lägenhet i den del av East Village som ibland kallas NoHo och då hände det enligt uppgift att han sena nätter dök upp på självaste Jones på Great Jones. Han drack cajun martini och var som vem som helst, säger dom. Bara han blev någorlunda normalt behandlad.
Mick Jagger, å sin sida, äger våningar över hela stan, till exempel på exklusiva Central Park West och tycks fortfarande tillbringa mycket tid här. När han i december blev pappa för åttonde gången – 73 år gammal! – var det i alla fall på berömda Mount Sinai-sjukhuset 29-åriga flickvännen Melanie Hamrick födde.

Men framförallt är New York ett återkommande tema i den enorma sångkatalogen.
Lätt söndertjatade klassikern ”Honky Tonk Women” är ett exempel.
Den är ju mest känd för att sångens jag redan i inledningsversen möter ”a gin-soaked bar-room queen” i Memphis, men några rader senare är han och stökar med New Yorks damer också.

”I laid a divorcée in New York City
I had to put up some kind of a fight
The lady then she covered me with roses
She blew my nose and then she blew my mind”

”Heartbreaker”, från överdrivet bespottade ”Goat’s Head Soup” börjar med att ”the police” – uttalat med autentiskt, harlemskt PO! – i New York City jagar en ung man genom parken och ”In a case of mistaken identity, they put a bullet through his heart”

”Heartbreakers with your forty four
I wanna tear your world apart
You heartbreaker with your forty four
I wanna tear your world a part”

I ”Dance” från disco-färgade ”Emotional Rescue” undrar Jagger i öppningsraden ”What am I doing standing here on the corner of West 8th Street and the 6th Avenue” – men det är en rätt konstig fråga för vem vill inte stå där; det är en av södra Manhattans mest happening korsningar – och på ”Dirty Work” ger de sig i kast med Rob & Earl-covern ”Harlem Shuffle”.
Det tål också att påpekas att ”Get Yer Ya-Ya’s Out”, allmänt känt som tidernas livealbum, spelades in på Madison Square Garden 1969, och att de eviga pojkarna 39 år senare intog Beacon Theatre för att göra ”Shine a Light”, som ju blev både ett livealbum och Martin Scorsese-regisserad konsertfilm
Det verkliga New York-albumet i katalogen är dock ”Some Girls” från 1978
Nästan varenda spår på den femplus-mackan är inspirerat av, och/eller handlar om, det som då var en nergången, solkig, sädig, farlig och ljuvligt dekadent sophög till världsmetropol.
I punkiga ”Shattered”, som citatet i högst upp i inlägget är taget från, låter det nästan som att de ludna råttorna från en ödetomt på Lower East Side hastar över studiogolvet, och stanken av ruttnande sopor utanför porrbutikerna på 42nd Street en fuktig, het sommarnatt formligen sipprar genom Keefs fragmenterade, nervösa riff – medan spår som ”Miss You” och ”Beast of Burden” känns som att de är inspelade mitt i kokaindimmorna på de glamorösa perversionernas Studio 54, där det ju sägs att kvällarna aldrig blev bättre än när Jagger låg i ett soffhörn och hånglade med sin senaste supermodell, eller med David Bowie.
Och i ”When The Whip Comes Down” dubbeljobbar samma Jagger som sophämtare och gayfnask på Manhattans råaste gator.

”Yeah I go to 53rd Street and they spit in my face/But I’m learning the ropes, yeah, I’m learning a trade/The East River truckers is churning with trash/I’ve got so much money but I spend it so fast…Yeah, some call me garbage when I’m sweeping up the street/But I never roll and I never cheat/And I’m filling a need, yeah, I’m plugging a hole/My mama’s so glad I ain’t on the dole.”

Det är ju för övrigt samma 53rd Street där Dee Dee Ramone hängde i samma ärende i Ramones odödliga ”53rd and 3rd”.
Ja, vi befinner oss ganska på ganska många ljusårs avstånd från dagens välpolerade New York City.

På ”Tattoo You”, Stones klart främsta 80-talsgiv, är Big Apple-temat inte lika uttalat, men i gengäld filmade de videon till själfullt hängiga och slängiga balladen ”Waiting on a Friend” mitt i East Village.

Den där trappavsatsen är belägen på St. Marks Place, strax öster om första avenyn och ser ungefär likdan ut idag.

Som av en händelse användes samma fastighet till omslaget till omsusade Led Zeppelin-albumet ”Physical Graffiti” fem år tidigare
Ni som kan er långhåriga rock ’n’ roll känner igen

Och ja, de som har tebutiken i källaren intill är förstås inte dummare än att de snott titeln rakt av.

Baren Mick och Keith efter sin trappsittning i videon går till för att träffa Ronnie och Charlie och den sure Bill Wyman ligger i sydöstra hörnet av korsningen 1st och St. Marks Place. Den heter St. Marks Bar & Grill och finns finns kvar, den med.

Jag skulle kunna fortsätta på samma sätt ett bra tag – och till exempel påminna om alla gånger de presenterat nyheter om plattor och turnéer och nya gitarrister under spektakulära events på våra gator och avenyer – men ni fattar nu.
Rolling Stones ÄR ett New York-band
Därför avslutar jag bara med några bilder från utställningen på Industria – inklusive på den beramade replikan av lägenheten i (Londons) Chelsea.