Det sitter en man i ett trångt litet rum på våningen ovanför en deli i ett murket hus på östra Manhattan
Han har ryggen mot det larmande skymningsmyllret på gatan utanför och verkar strängt upptagen med något på sin dator.
Vad gör han?
Sliter han med en roman?
Betalar han hyran – garanterat obscent hög fast han bor i ett råtthål med alldeles för mycket insyn utifrån?
Kanske skriver han ett mail till en vän på västkusten om att vi ännu bara haft en halvmesyr till snöstorm och en kortvarig köldknäpp i New York, men att vi ändå alla hukar i väntan på fortsättningen för det är ju januari, och sedan februari, och då vet vi vad som förr eller senare händer.
Först sveper en Nor’easter ner från New England och lamslår hela stan med ett formidabelt lass blötsnö, sedan står allt stilla och formligen skälver i regelrätt permafrost. Och på den tredje dagen börjar den vind blåsa som, helt i enlighet med Pogues skildring, ”goes right through you”.
”Nästa år”, försäkrar han vännen han skriver till, ”måste jag planera så jag kan tillbringa vintern i Florida”, för så tänker alla den här tiden på året.

Det är inte omöjligt att han utgjuter sig även om annat som just nu sänder stötar av olust och oro genom stadsdjungeln.
Till exempel det nya, ovissa politiska läge som då och då får hätska demonstrationer att flamma upp runt den blivande presidentens guldskimrande skrapa på femte avenyn i Midtown. Och det faktum att eskalerande mängder klassiska restauranger och barer och butiker på grund av de skenande hyrorna tvingas slå igen och ersätts av snabbmatskedjor, apotek och ännu fler av kanadensiska finansjättens TD:s förbannade bankkontor, alla kompletta med hiskeligt spygröna ljusskyltar. För att inte tala om trafiken, mer och och mer hopplös för varje månad och eftersom de till och från stänger Midtown Tunnel för omfattande reparationer extraordinärt jävlig denna vinter.
”Lots of bullshit out there”, hamrar mannen i det lilla rummet frustrerat på tangentbordet.
Men så lutar han sig tillbaka i pastrami-doften som obönhörligen letar sig upp i lägenheten från delin, kastar en blick genom fönstret, ser höghusen uptown glimra i det blå skenet och ler, trots allt, för sig själv.
Det är, inser han, ändå New York han bor i och vad som än händer är det fortfarande en stad att älska.
Känslan att det – för att travestera vad Gertrud Stein sa om specifika geografiska brännpunkter – är den plats i världen där det finns ett mer distinkt DET än någon annanstans går aldrig förlorad. Inte heller förnimmelsen att livet självt får högre puls i trängseln på Manhattans gator och avenyer. Eller det andlösa i vyn av Midtowns overkliga skyline . Eller det plötsliga, och därför helt överrumplande, lugnet på en vindlande gatstump i West Village en vardagseftermiddag. Eller det kittlande i insikten att det alltid går att höra världens bästa opera på The Met, se världens bästa shower på Broadway, hänföras av världens bäst moderna konst på Moma, andas in dammat i världens bästa boklådor, äta världens bästa rostade ostron på Gramercy Tavern och dricka världens bäst blandade dry martinis på Bemelmans Bar på Carlyle Hotel.
Mannen böjer sig åter över tangentbordet och fortsätter skriva.
”Men New York är ju alltjämt New York….I love it here”.

























• • •
Med denna lilla comeback tänkte jag skaka lite liv i New York-bloggen igen.
Jag lovar inte, som så många gånger tidigare, nya inlägg varje dag – men då och då.