Under utflykterna i det förlovade landet händer det att jag kommer till platser där jag får för mig att jag skulle vilja stanna.
”Fan, en lägenhet eller ett hus här…det kunde kanske vara nåt istället för New York ett tag”, har jag vid talrika tillfällen tänkt i både Nashville, Vegas, Austin, Palm Springs, LA, Tampa, Chicago, Memphis och New Orleans.
Men så kommer jag tillbaka till The Greatest City In The World och bara…no way!
Som nu.
Jag landar kraftigt försenad på JFK vid halv ett på natten. Regnet öser ner och när det upphör hänger den klibbiga fukten kvar som varmt klister i luften och jag blir sjöblöt i den frustrerande långa taxikön utanför terminal 4 och sen kör den grinige chaffisen alldeles fort längs Van Wyck Expressway och i Midtown Tunnel, som dom aldrig slutar renovera, är bara en fil öppen så genom den går det förfärande långsamt istället.
En kvart senare står jag dock i vardagsrumsfönstret på 48:e våningen och tar in den overkliga vyn av Manhattan i nattskrud och det känns som första gången och euforin formligen brusar i bröstkorgen.
Fuck Nashville och Austin, säger jag tyst för mig själv.

Det är bara här jag kan kliva ut genom dörren och på ett ögonblick vara i den myllrande, stressade, speedade, högljudda, buffliga och underbara svärmen på en aveny i rusningen.
Det är bara här solen sätter glasskrapor som de i djungeln på södra Manhattan i brand med rätt sorts eftertryck – och bara här kan man stå vid relingen på en skruttig färja i East River och begrunda miraklet.
Det är bara här gamla vänner från Elaine’s-tiden en vanlig vardagkväll väntar på Hudson Malone på 53rd and 3rd – yes, Ramones-fans, en favoritbar råkar ligga på just den adressen – och beställer in en skummande Stella redan innan jag hunnit fram till baren, hojtar sig genom ystert skvaller och mustiga debatter om Trump och spelar Sam Cooke på jukeboxen.
Det är bara här det aldrig blir tyst och stilla och dött – utom på Thanksgiving Day, men då sitter man ju ändå inne och äter kalkon så det var ju detsamma.
Det är bara här det viskande ekot i tunnelbanegångarna, till exempel i den stora entréhallen under Union Square, låter som soundtracket i en tidig Scorsese-film.
Det är bara här det känns som att staden är en organism i sig själv, ett levande väsen med egen rytm och egen karaktär och egen själ, en självständig enhet som andas och rör sig för egen maskin, oberoende av sina innevånare.
Det är bara här de går att sitta på en bänk i Washington Square Park en solig lördageftermiddag och studera den vilda mixen av NYU-studenter, hippies, barnfamiljer, junkies, skejtare – som tagna direkt från Larry Clarks ”Kids” – turister, gatuartister och exhibitionister som vill visa världen sina färdigheter i allt från tai chi till jojo.
Det är bara här det plötsligt, när som helst i vilken korsning som helst, kan kännas som att man är inne i en låt signerad Lou Reed, Jay-Z, Paul Simon, Madonna, Duke Ellington, Willy DeVille, Lady Gaga, Dion & The Belmonts, Laura Nyro, Village People, Television, Public Enemy, Leonard Bernstein, Sonic Youth, Billy Joel, LCD Soundsystem, Mambo Kings eller Lil’ Kim.
Det är bara här det i twilight-skenet vid halv åtta en augustikväll knappt går att ta sig fram på andra avenyn norr om 45:e gatan för de knökfulla uteserveringarna tar upp nästa hela trottoarerna och resten ockuperas av de som väntar på bord, men det gör inget för hela scenen känns så fantastiskt levande och medryckande och exciting.
Det är bara här varje tid på dygnet har sin specifika atmosfär, sin specifika känsla, sin specifika färg.
Det är bara här det står ett uppjagat bud utanför en bodega på sjunde avenyn och slafsar i sig en pizza-slice från en flottig papptallrik, medan några Haiti-bördiga taxichaffisar dividerar om lotto-nummer med det indiska biträdet inne vid kassan.
Det är bara här man kan gå på Pete’s Tavern i Gramercy Park och sänka en pilsner vid bordet där O’Henry runt 1905 påstås ha skrivit ”The Gift of Magi” – och sedan korsa ön för ett glas till på White Horse Tavern, där Dylan Thomas en kväll i början av 50-talet sänkte så många whiskey att han gick hem till Chelsea Hotel och dog.
Det är bara här Yankees spelar baseboll – och äntligen ser ut att nå slutspelet i år – medan tunnelbanetågen rasslar förbi bakom ena läktaren, på upphöjda spår mellan South Bronx ruffiga bostadslängor.
Det är bara här det finns stekhus som Sparks, Keens, Smith & Wollensky, The Palm, Wolfgang’s, Peter Luger, Strip House och Gallagher’s.
Det är bara här man under promenader på Upper East Side kan peka mot luxuösa paradvåningar högt upp i de grandiosa fastigheterna och säga att ”ja, där bor Woody Allen, där växte Jackie Kennedy upp och där gömde sig Greta Garbo”.
Det är bara här US Open i Tennis alldeles strax ska avgöras.
Det är bara här man kan gå till lilla rockabilly-butiken Enz’s i East Village och köpa Steady Clothing-skjortor och Bettie Paige-inspirerade klänningar.
Det är bara här det finns samma blixtrande kontraster, samma kittlande paradoxer och samma halsbrytande, inspirerande – och för rasister säkerligen mardrömslika – blandning av folkslag, kulturer, stilar, religioner, ideologier, språk och sätt att vara.
Det är bara här den mexikanske servitören på kvarterets diner säger ”Hey boss, good to see you again” och ställer fram en kopp genomskinligt kaffe utan att fråga.













Så, nä – ingen flytt till Tennessee.
New York it is.
• • •
Har sedan länge stående rader på Powerball – en av flera amerikanska motsvarigheter till Lotto – och lyckas för några ögonblick intala mig att det är jag som plockar hem onsdagens jackpot a’ 759 miljoner dollar – alltså sådär en sex miljarder kronor.
Det är det inte. Det är en 53-årig sjuksköterska från Chicopee i Massachusetts som heter Mavis Wancyk. Hon har valt att ta ut hela vinsten som klumpsumma och efter skatter får hon nånstans kring 450 miljoner bucks.
Rätt in på kontot.
– Jag ringde till jobbet och sa upp mig och nu ska jag bara ligga i sängen och fundera på vad jag vill göra, säger hon till lokaltidningen.
Låter rätt angenämt.
Själv hade jag tre rätt, vann sju dollar och får nog se till att upp på morgnarna även i fortsättningen.
• • •
Ikväll är det Fight Night.
Obesegrade lätt- och welterviktsmästaren Floyd Mayweather går upp mot irländske UFC-mästaren Conor McGregor i T-Mobile Arena i Vegas.
Det jippot – kallat ”The Money Match” – febrade de om i Sin City redan när jag var där för två helger sedan.
– Det är hela höstens happening, stan kommer att vibrera, meddelade fler än en taxichaffis.
Även New York lyckas hetsa upp sig rätt ordentligt på förhand.
Matchen må vara ett fånigt spektakel, men ingen vill missa den, så det är bara att tränga sig in på lämplig bar och försöka hitta en hygglig plats i närheten av en tv-skärm.
Trots allt – inget är som en Fight Night.

I hear the summer’s almost gone, som Andres Mattsson sjunger i Popsicles odödliga ”Hey Princess”.
Ja, den är ju det.
Och därmed börjar också årets roadtrip i västerled närma sig sitt slut.
För att citera även Bob Dylan – USA:s egen Andreas:

I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough.

Inte för att jag egentligen plågas av någon hemlängtan eller är ivrig över att få sätta punkt för den här utflykten. Tvärtom. Uttrycket ”Borta bra men hemma bäst” har jag alltid betraktat som förnumstigt snömos och när folk talar om att hur mycket de efter resor ser fram emot att ”få sova i sin egen säng” fattar jag ingenting.
Jag tror snarare som Karin Boye:

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Så skulle någon redaktör mot alla odds höra av sig och säga ”Du, kör en månad till, mot östkusten i sakta mak, vi pröjsar” skulle jag inte tveka ett ögonblick.
Men samtidigt:

Jag har bara varit två dygn i New York sedan början av juli och får lite, eller snarare mycket, abstinens av tanken på det elektriska myllret vid Lexington och 42:a i eftermiddagsrusningen.
Först dock – en sista etapp genom öknen, från Coachella Valley till Phoenix.
Den tar fyra timmar – lite drygt med några mack-stopp i The Vast Nowhere som breder ut sig mellan Palm Springs och Arizonas största metropol – och under de fyra timmarna absorberar jag allt det magiska med extra lidelse.
De breda Goodyear-däckens suggestiva viskande i vägbanan.
Vyn av de bruna och röda bergens taggiga krön i fjärran, som skulpterade av Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas”.
Adrenalinpåslaget när en väldig, pysande och stånkande megatruck med släp pressar sig förbi i högerfilen.
Kaktusarna, Joshua-träden, tumbleweedsens och de dammiga palmerna i landskapet på bägge sidor om vägen.
Fraset i fingrarna från styrofoam-muggen med svagt kaffe från Chevron-macken i Blithe.
Hugget i hjärtat när Zephaniah Ohoras & The 18 Wheelers – purfärskt kanontips från förre Café-redaktören Markus Kylén – smeker igång vemodiga country-pastoralen ”Take Your Love Out of Town” i en av de mastiga uppförsbackarna öster om Indio.
Billboard-skyltarnas reklam för burgerhak, strippklubbar, motell och bensin för 2.13 per gallon.
Kylan från bilens ständigt väsande a/c-fläkt, händernas grepp om den stora ratten, känslan när underarmens hud nuddar förarsätets mjuka skinnklädsel.
Bettet i burriton med steak och black beans på småsunkiga Oscar’s Cantina i Tonopah.
Det kittlande i att åter tugga mil efter mil på Interstate 10, 3960 kilometer lång från Santa Monica i väster till Jacksonville i norra Florida i öster och antagligen det cross continental-monster jag skulle skriva flest låtar om ifall jag vore kompositör.
Hettan som slår emot när jag kliver ur The Big Bad Cadillac på en rastplats i höjd med delstatsgränsen – liksom dofterna av olja, asfalt, kaktus och varm jord.
Synen av Phoenix skyline, med sina glänsande glasskrapor i den sena eftermiddagens rodnande solsken.
Den kvinnliga GPS-röstens metalliska påminnelse om att det är dags att ta av vid Exit 47 B och sedan keep right på Lincoln Road…
The American Highway, man.
Den är min min gospel, den är det ständiga lockropet i mina öron, den är blodet som pumpar i mitt hjärta.

I den blå timmen, när skymningsljuset sakta tonar bort och mörkret tätnar över det mäktiga San Jacinto-bergets krön, spinner The Big Bad Cadillac som en katt – nästan helt ljudlöst – längs de svarta asfalten genom öknen.
Och på stereon börjar Don Henley sjunga:

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air

Det är ”Hotel California” som inleds med de raderna och just den baktalade Eagles-klassikern utgör sedan flera decennier själva ledmotivet när jag – alltid i den tidiga kvällen – cruisar runt på vägarna i Coachella Valley, mestadels bara på måfå.
Den låter, i alla fall i mitt huvud, exakt som det känns under dessa planlösa utflykter i the desert twilight; ger sonisk gestalt åt luften som dallrar i hettan strax ovanför vägbanan, vinden som mojnar och blir mjuk och sinnlig, de förföriska dofterna som stiger upp ur den solstekta sanden och letar sig in i bilen genom nervevad ruta.
Jag trodde länge att det var just ”Colitas” det luktade, att det var ett begrepp Henley & co hittat på att för beskriva den kaliforniska öknens essens, men ”Colitas” är, fick jag så småningom lära mig, mexikanskt slang för Cannabis och really, den doften stöter man bara på kring vissa ”kliniker”.
Det som osar när jag saktar in vid en korsning på Gene Autry Trail, samtidigt som gatlyktorna börjar tändas i dalen, är en söt och sinnlig blandning av gräs (vanligt gräs alltså…), sand, värme, olivolja och blommor.
Jag drar efter andan av hänförelse – och på radion sjunger Henley vidare:

”How they dance in the courtyard, sweet summer sweat
Some dance to remember, some dance to forget”

• • •
När det är på dagen 40 år sedan Elvis dött ska man ju egentligen vara i Memphis och jag ägnar delar av onsdagen – sextonde augusti – åt att gräma mig över att jag inte är det.
Fan, för 20 år sedan, när vi – jag och Virren och Sten och Börje och Skivhandlarn – hängde utanför Graceland under det väldiga fackeltåget upp till graven…det var ju en oförglömligt magisk kväll.
Men jag kan i alla fall svänga förbi Graceland West – ett hus Elvis köpte på Chino Canyon Road i Palm Springs 1970 och sedan bodde i några månader om året fram till sin bortgång sju år senare.
Där händer ingenting, det är rätt förfallet och har sedan länge varit till salu, men ändå – det känns fint att åka förbi och visa vördnad.

Kvar finns också det mer imponerade hus vid Ladera Circle där Elvis och Priscilla firade sin honeymoon sommaren 1967.
Det är självklart att åka förbi även där.


Sen sätter jag mig i en bar för att skåla för The King, men om det får ni läsa mer i lördagens krönika i Aftonbladet.
• • •
Leran från Rocky Mountains har sköljts ner i Rancho Mirages brunnar och The Big Bad Cadillac är fin igen.
Det kan kanske verka koko att åka till biltvätten med en hyrbil, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg är det ett svårt etikettsbrott att åka omkring med skitig bil i Kalifornien och etikettsbrott är inte min grej.
Så jag styr in på Elephant Car Wash i just Rancho Mirage, slänger nycklarna till en ung, flink kille och säger ”The Works!”.
För det är inte som i Sverige, att man själv kör in i en tvätthall och så är det bra med det. I service-kulturens USA ger sig ett helt team på kärran; dammsuger, fejar inredningen, tvättar rutorna, kör genom maskintvätten två gånger, gör ren däcken och slutligen vaxar hela exteriören för hand.
För det ska de förstås ha dricks, men då känns det också som att man fått ett nytt exemplar av sin bil direkt från fabriken.
Den gnistrar som en disco-kula i solen och jag skiner ikapp med lyckligt leende.
Så ska en Cadillac se ut.




• • •
Eagles i all ära – egentligen är det cikadorna som står för öknens verkliga soundtrack.
Det är ett slags syrsor som finns här ute – ja, överallt i USA där det är varmt men framförallt i Gram Parsons-landskapet väster om The Rockies – och efter mörkrets inbrott sätter de igång en symfoni av gnisslande, knirrande, drillande sång.
Den symfonin ingick ofta i ljudspåret i gamla westerns och deckare och när jag som knatte kom hit första gången, i slutet av 70-talet, och hörde i verkligheten och blev jag alldeles förtrollad.
– Wow, låter ju som när Zeb Macahan tänt lägereld på prärien och lutar sig tillbaka mot sadeln för att sova…
Nu, när jag återvänt till hotellet efter min skymningsfärd, sitter jag i mörkret på balkongen med en kall öl och bara lyssnar.
Knirr, knirr, knirr. Gnissel, gnissel, gnissel.
Oupphörligt.
Det är så suggestivt, så poetiskt, så fantasieggande.
Och högt där uppe, på det svarta himlavalet, lyser hundratals stjärnor för oss alla.

Dagbok från vägen – till formen lätt inspirerad av Anders Westgårdhs sentida Facebook-poster.

Vaknar vid kvart i åtta av att den evigt brummande, otympliga A/C-pjäsen under fönstret plötsligt tystnar – som en sjöman när fartygets motor slås av ute på Atlanten mitt i natten. Förstår först inte var jag är och ser mig oroligt omkring i dunklet. Inser snabbt att det är ännu ett motellrum, omöjligt att skilja från något annat jag bott i senaste veckorna. De ser alla likadana ut, och har alla samma air av död. I alla fall tidigt om morgnarna. Efter en stund minns jag att just det här ligger i Barstow i Mojave-öknen, mittemellan Las Vegas och LA. Längre orkade jag inte efter sista urladdningen på The Mirage. Får lite ångest. Tänker: ”Vad gör jag här?”. Tänker också: ”Vad ensam jag är. Om ändå Maria var här. Eller Peter. Eller Roger. Eller Fredrik”. Försöker somna om men ger upp efter fem minuters snurrande i tunna lakan. Går upp. Gläntar på gardinen. Solen bränner från skoningslöst molnfri, klarblå himmel. Det syns tydligt att det redan är hett i arla morgonstunden. Säkert över 30 grader. En bjässe med latinskt utseende, i boots och stråhatt och ljus flanellskjorta som spänner över bröstkorgen, går förbi på vändplanen precis utanför. Det krasar i det nästan vita gruset. På motorvägen strax bortanför sköljer strömmen av bilar och 18-wheelers i bägge riktningar. Svisch, svisch, svisch låter det oavbrutet. Och klonk, klonk, klonk – från skarvarna i vägbanan. The soundtrack of The Highway. Jag river förpackningen av en liten påse kaffe och lyckas få igång mini-bryggaren vid tvättstället – på typiskt motellvis placerat utanför badrummet. Slår på tv:n. Mer bilder från vansinnigheterna i Charlottesville. Dårar paraderar med nazi-fanor. I USA. Mår fysiskt illa. Dricker kaffet. Det är vattnigt. Precis som jag vill ha det.

Efter att ha kollat mail och nyhetssajter och sociala medier baxar jag upp resväskan i den obäddade sängen och börjar rota efter rena och inte alltför skrynkliga kläder. Det är den stora utmaningen efter några dygn on the road, i synnerhet när lägerelden tänds på nya platser varje kväll och inget hinner lämnas in för tvätt eller pressning. Lyckas med hjälp av ång-tricket (man hänger plagget på en galge i badrummet, vrider på duschen på högsta värme och stänger dörren) få en bowlingskjorta med lätt skabröst Betty Paige-tryck på bröstet någorlunda slät. Blir glad. Duschar själv också – och får ännu en gång anledning att begrunda min gamla käpphäst om bristen på likritning i VVS-branschen. De amerikanska motellrummen må vara identiska i övrigt, men precis alla har olika slags duschanordningar. Just den här är hyggligt lättfattlig och trycket imponerar. Man skulle nästan kunna blästra skrovet på en atlantångare med den knallhårda strålen. Sen borstar jag tänderna, duttar på en droppe lukta-gott, tar en snus, packar ihop mitt bohag och går ut till bilen. Ingen utcheckning är nödvändig. Räkningen ligger i farstun, inskjuten under dörren medan jag var hos John Blund.
Bilen är en Cadillac. Visserligen en modern SUV-variant, och svart istället för rosa, men ändå. Biffen drove up in a brand new Cadillac. Det är ju bilkulturens, frihetens och den eviga vägens ursymbol.

Min XT5-version är dock törstig som en kamel. Bensinmätaren rör sig frustrerande fort under de långa raksträckorna genom öknen. Nu är den dessutom skitig. Ett bibliskt regn under ett lunchstopp i en lerig sänka i Klippiga Bergen ställde till det. Gör en mental notering om att jag måste till biltvätten innan jag angör Los Angeles. Att åka omkring med smutsig bil i La La Land är som att gå med matrester i skägget i andra städer.
I Barstow spelar det mindre roll. Jag har passerat denna Mojave-öknens frontier town i vid oräkneliga tillfällen, på väg till och från Vegas, men aldrig utforskat den närmare. Nu har jag gott om tid och kör några spontanvarv i omgivningarna, framförallt på den intakta snutt av Route 66 – The Mother Road! – som till den lokala turistbyråns upphetsning fortfarande löper rakt genom stan. Gillar vad jag ser. Bygden är dammig och sliten och old school. 50-talet pågår liksom fortfarande. Spontan tanke: Fler filmer borde spelas in i Barstow.
Hittar en fin diner – Black Bear Diner – och äter lunch där. Funderar på att, som provokation visavi Socialstyrelse-spöket som följer en svensk född på 60-talet världen över, beställa in ställets specialitet. Den heter The Grizz och består av 2 pannkakor på grädde (!), två tjocka skivor bacon, två korvar och tammefan en skinkstek också. Men nån måtta får det vara. Tar corned beef hash med två ägg, stekta over easy, plus en stor apelsinjuice – ”A large OJ”, som jag säger för att spela lite Allan – och svart kaffe (”A cup of Joe”, säger jag dock inte…). ”OK honey, it’ll be right out”, lovar en ung servitris med tovigt hår, kulspetspenna bakom örat och kaffefläckar på det vita förklädet. Vid bordet intill sitter tre stora, skäggiga truckers och karvar stumt i biffar och bakade potatisar. Längre bort stimmar en barnfamilj. ”Mummy, mummy I want cake”, vrålar en missnöjd gosse. Förgäves, som det verkar. Vid ett fönster sitter en ensam kvinna och ser ut som Patti Smith. Hon tittar frånvarande mot de rödbruna bergen i väster. På en tv i taket, som alltid med nerskruvat ljud, pågår ”The Steve Harvy Show” och i radion ekar Eagles. ”Take it To The Limit”. Sure, good old Randy Meisner. Jag häller salt och tabasco på äggen. Det börjar kännas riktigt bra igen. Ingen ångest mer. Och jag är ju inte ensam. Jag är själv. Skillnad, det.
Nästa stopp: En stor Shell-mack ute vid I-15. Tankar 88-oktanigt. 9 gallons. Så mycket mer går det inte i och jag börjar fundera på om tanken helt enkelt bara är liten. Det vore ju absurt. I en Cadillac. Såna ska ha bränsletankar som jumbojets, känns det som. Inne på macken provianterar jag vatten och mer kaffe och ser om de har några tacky souvenirer till min American Shrine hemma i Midtown-lyan. Hittar ett klistermärke från Gold & Silver Pawnshop, pantbanken på norra Las Vegas Boulevard där de spelar in History Channel-klassikern ”Pawn Stars”. Där var jag bara något dygn tidigare och såg han Chumlee, den bisarra karaktären, livs levande. Det var festligt. Så jag köper det klistermärket, plus en ful nyckelring det står Barstow Trucking Paradise på.


Sen är det time to go. Knappar in hotellet i Rancho Mirage i Coachella Valley på telefonen och naglar fast den i en suverän liten nypa som jag enkelt och smidigt satt i den lilla ventilationsluckan intill ratten. Älskar den lilla grimaljen. En av mina käraste ägodelar. Nypan alltså. Inte för att jag egentligen behöver hjälp att ta mig från Barstow till Coachella Valley, but still. Jag gillar att ha GPS-instruktioner som stöd.
Tar förstås genvägen över Lucerne Valley, längs Highway 247 och Old Woman Springs Road. Det är en av mina favoritsträckor i den västra hemisfären. Två smala filer rakt genom en tyst öken. Senapsgul sand. Någon Joshua-palm här och där. Tumbleweeds som blåser längs vägrenen där Anton Corbijn nyligen filmade nya scener till U2:s ”The Joshua Tree”-turné. Enstaka hus, de flesta kantstötta ruckel man undrar hur någon kan bo i, utspridda på behörigt avstånd från varandra. Och närmast total isolation. För det mesta är jag alldeles ensam där ute, sånär som på ett par skygga coyotes som hastar över vägbanan. Men plötsligt noterar jag en rostig pickup-truck i backspegeln. Den kommer närmare och närmare, i hög fart. Till slut är den uppe alldeles bakom. Ska det bli som för Kurt Russel i filmen ”Breakdown”, inspelad just i dessa trakter? Sväljer hårt. Men nej, den unge mannen i förarsätet, med baseboll-keps på snedden och solglasögon med spegelglas, kör om och försvinner snabbt i horisonten.


Fipplar ett tag med Spotify-appen i telefonen för att få rätt sorts ledmotiv. Gram Parsons, förstås. My Morning Jacket. Mojave 3:s ”Give What You Take”. Nya Allison Krauss. Men mest zappar jag runt mellan de hundratals kanalerna på den suveräna satellitradion, Sirius. Howard Stern intervjuar John Mellencamp, som verkar vara rätt besynnerlig men tydligen har släppt ett bra album. Och på E Street-kanalen är Rob Lowe gäst-DJ. Han spelar ”The Price You Pay”.

You make up your mind, you choose the chance you take
You ride to where the highway ends and the desert breaks
Out on to an open road you ride, until the day you learn to sleep at night with the price you pay

Efter ett par timmar når jag Yucca Valley och kör breda 29 Palms Highway utför, ner mot skogen av vindkraftverk utanför Palm Springs, i skymningen och jag vet att det är en sekvens från denna roadtrip jag aldrig kommer att glömma. Resor av det här slaget når alltid sina klimax just i sådana oväntade ögonblick, när atmosfären plötsligt tätnar och känslan av att these lanes can take us anywhere intensifieras – ofta till följd av att ljuset förändras och skänker nya dimensioner åt landskapet. Nu är himlen rosa, luften liksom tjock och euforin i bröstkorgen intensiv.
Hur är det hon säger, Karin Boye?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Vid midnatt ligger jag i en ny säng och kollar nya Netflix-avsnitt av ”Ozark” på laptoppen.
Vid fönstret brummar den stora A/C-pjäsen tryggt.

Och här fick jag för mig att vyerna i Colorado var så himlastormande…
Då glömde jag att Arizona och Utah finns.
Det är inga delstater som vanligen toppar överdrivet många bäst-i-USA-listor – särskilt inte Utah – men faktiskt:
Där bjuder den amerikanska naturen, med hjälp av sten och sand i de mest förbluffande formationer och färger, på sin allra största show.
Arizona har förstås den stora, världsberömda hiten i Grand Canyon, men Monument Valley och Valley of The Gods i Utahs sydöstra hörn – på gränsen till Arizona, som av en händelse – är ett enligt mitt förmenande en ännu större upplevelse.
Dock:

Nästan var man kommer i de två västliga grannstaterna är landskapet ett veritabelt konstverk.
Jag blir påmind om det när jag efter passagen genom Rocky Mountains fortsätter västerut mot I-15, som leder söderut mot Nevada och strax innan delmålet Las Vegas snittar ett hörn av Arizona.
Det är som att köra på en annan planet – eller genom Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders-filmen ”Paris, Texas”.
Bergsmassiven, ravinerna, de uttorkade sjöarna, sänkorna, klippblocken…de känns emellanåt helt overkliga.
Vore det inte för vaga aningar om att seismologisk aktivitet i förhistorisk tid orsakat dramatiken skulle man lätt kunna få för sig att en lekfull gud skulpterat, mejslat och modellerat den röda jorden här ute – bara för skojs skull
Kanske är det, trots allt, inte så konstigt att en av de mer bisarra religionerna fått fäste i just Utah…
Tyvärr är jag jag en tafflig fotograf och utrustad med inget mer än en I-Phone kan jag inte alls göra panoramat jag har utanför vindrutan rättvisa, men försöker ändå och hoppas det framgår att resan från Denver till Las Vegas – längs I-70 och I-15 – rekommenderas å det varmaste.














• • •
Annan bra sak med Utah:
Man får köra fort.

I övriga stater out west är är hastighetsbegränsningen satt till 70 eller 75 miles per hour, men i mormonernas rike får man braka på i 85 (128 kilometer i timmen); den enda plats i hela landet där ännu högre hastighet, 85, tillåts är på förhållandevis korta Texas State Highway 130 mellan San Antonio och Austin.
Dessutom ser man aldrig några poliser i Utah – och inte heller i Idaho, Montana, Wyoming eller The Dakotas heller, för den delen.
Hemma på östkusten är vi glada om vi får köra i 65 – och The Highway Patrol lurar bakom varje krön.
Så det är med ett extra mått av euforisk frihetskänsla bultande i bröstkorgen jag brakar förbi platser som Crescent Junction, Hanksville, Devil’s Canyon, Ghost Rock, Salina, Sigurd, Aurora och Fremont Indian State Park.
• • •
I-15, ja.
Det är huvudledan genom Las Vegas och jag har en fåfäng idé om att jag, för första gången i historien, bara ska köra förbi.
För att få veta hur det känns att se drömmarnas resorts på håll – och störta vidare.
Men det går såklart inte.
När jag närmar mig inser jag att jag måste få kasta lite tärning så jag stannar och bokar ett par nätter på The Strip.
Dumt. Dyrt. Onödigt. Och alldeles underbart. Första kvällen, när en bekant gammal bartender på Venetian blandar perfekta Tom Collins och ett craps-bord plötsligt blir hett, är en sån jag kommer minnas med brett leenden hela hösten.
Om jag går plus?
Såklart inte.
Jag kommer ju tillbaka kvällen därpå och som Robert DeNiros Ace Rothstein – baserad på verklighetens Frank ”Lefty” Rosenthal – säger i underskattade ”Casino”:
– The cardinal rule is to keep them playing and keep them coming back. The longer they play, the more they lose. In the end, we get it all…

Ibland är de väldigt rättframma, de fromma…
Skogen av billboards som står uppradade i vägrenen längs Amerikas highways och byways består huvudsakligen av reklam för hotell och snabbmatsrestauranger och mackar och filmer (i Los Angeles…) och vapen och försäkringar och advokater man ska ringa om man skadat sig i bilolycka, men här och där lyckas kristna aktivister tränga sig in med budskap om Gud och Jesus och himmelriket som väntar på oss alla om vi bara tar oss i akt.
Just den här skylten – som jag råkar passera nånstans i Nevada-öknen men inte hinner fotografera och därför återger med hjälp av stockbild från nätet – sticker ut lite extra, om man säger så.
Nu tror ju inte jag på påståendet – tvärtom är jag hundraprocentigt övertygad om att lyset bara slocknar och sedan finns vi, som de simpla organismer vi är, inte mer – men precis som den säkerligen stränge baptist som ligger bakom kampanjen har tänkt sig rycker jag överrumplad till och känner mig plötsligt något olustig till mods.
Om det mot all sannolikhet vore sant …well, det skulle nog finnas ett och annat den guden ville ta upp.
Med mig – och praktiskt taget alla jag känner.
Den sortens förkunnelser – och det faktum att de inte väcker någon särskild uppmärksamhet – är en påminnelse både om hur djupt rotad religiositeten är i det amerikanska folkdjupet och om vilka kontraster och paradoxer som löper genom det här samhället.
Här finns mer av porr och gambling och våld och droger och dyrkan av mammon än nästan någon annanstans – och mitt i manegen glöder samtidigt en fast övertygelse om att synden kan komma att kosta i evigheten.
Fascinerande är vad det är.
Och, av allt att döma, dessutom bra grogrund för konstnärliga, och framförallt musikaliska, uttryck. Det finns knappt en riktigt minnesvärd soul- eller country-sång som inte uppstått i det laddade spänningsfältet mellan köttets lust och fruktan för en sträng gud.
Här är för övrigt ytterligare några billboards från the neverending odyssé genom the promised land.

Det finns några odiskutabla kronjuveler i den amerikanska geografin. Ohotade herrar på täppan i respektive kategori. Det dramatiska landskapets superstars.
Mississippi är till exempel den mäktigaste floden.
Grand Canyon är den djupaste ravinen.
The Great Plains är den mest vidsträckta prärien.
Mojave är den hetaste öknen.
Lake Michigan är den maffigaste sjön.
Everglades är det svampigaste träsket.
Och mest majestätiska berget?
Rocky Mountains.
Det är inget fel på Appalacherna, Sierra Nevada , Adirondack eller Black Hills i South Dakota heller – men jämfört med The Rockies är de inte mycket mer än grushögar.
Jag har vid oräkneliga tillfällen flugit över det väldiga massiv som sträcker sig från Rio Grande i söder till British Columbia i Kanada i norr – och nästan varje gång förbannat och svurit, eftersom det har en olycksalig förmåga att orsaka svår turbulens – men aldrig korsat det med bil.
Det gör jag nu och det känns som en pilgrimsresa. Man har liksom inte riktigt upplevt Amerika om man inte, likt pionjärerna på rull västerut i den det förlovade landets gryning, trängt sig genom den enorma barriären gudarna tycks ha rest för att hindra massorna att nå Stilla Havet.
När jag kommer ut på andra sidan, i The West, och försvinner in i Utahs Great Wide Open, är jag döpt på nytt.
Fast det handlar inte bara om en spirituell övning.
Really, de 41 milen på I-70 mellan Denver i öst och Grand Junction i väst hör till de mest betagande Interstate-sträckor jag sett – och I’ve seen them all, för att uttrycka det en smula pösigt.
De breda filerna löper under ständigt växlande väder upp och ner för hisnande branter, genom filmiska kajuner, in i tunnlar – till exempel legendariska Eisenhower Tunnel – som trotsar ingenjörkonstens begränsningar och förbi skyhöga bergstoppar alltjämt klädda i snö i mitten av augusti.
Det är spektakulärt, det är storslaget, det är så häftigt att jag oavbrutet utbrister i andlösa ”Wow!” för mig själv.











• • •
Att efter en vecka i östlig och nordlig kurs vända bilen västerut är överhuvudtaget en lisa.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas:

Amerika befinner sig sedan sin födsel i rörelse i den riktningen. Det är i västerled USA i andlig, kulturell och psykologisk mening strävar. Go West, lyder den klassiska parollen. Det är där, ännu lite längre bort från den gamla världen, drömmen bor. Den om något annat. Något bättre. Och alla som åker ditåt navigerar mot tiden, in i framtiden – timme för timme.
• • •
Mitt emellan Denver och Grand Junction kör man genom berömda skidorten Vail.
Ja, I-70 skär i princip rakt genom vad som verkar vara en amerikaniserad version av Kitzbühl, med pittoresk kyrka mitt i byn och allt.
Ser rätt trevligt ut, även när slalombackarna ligger bara och gröna i den varma sommaren.
Man framförallt:
Det är ju klassiskt Pillan Wiberg- och Anja Pärson-territorium.
Då tutar man.
• • •
Pionjärerna, de som verkligen lystrade till rådet att go west och under ofattbara vedermödor tvingade sig över den jättelika kontinenten i jakt på drömmen, finns alltid närvarande under de här odysséerna, men framförallt nu, i Klippiga bergen.
Den här passagen var alltid den stora utmaningen, det snudd på omöjliga hindret innan den sista passagen ut mot den nya kusten – en nog så betydande prövning, den med.
Kom de, som familjen Macahan, fram för sent i april fick de slå läger i närapå ett halvår för då skulle de inte hinna igenom innan vintern och vintern överlevde ingen annan än Zeb himself här.
Att de alls lyckades passera, med hästar och vagnar och hela bohag, är inget annat än ett under.
Kanske man se se samtidens truckers som deras mindre utsatta arvtagare.
Även för dem är The Rockies ett test. De stävar stånkande långsamt uppåt i motluten och beordras via uppfordrande vägskyltar att enbart köra på låga växlar i de armsvettsframkallande branterna utför. Som för att understryka farorna finns det här och där runaway-ramper de kan styra upp på ifall bromsarna skulle haverera helt. Och vintertid är de förbjudna att alls passera utan kedjor på alla däck.
Till skillnad från Zeb kan våra – oftast – bastanta vänner i de blytunga 18-hjularna dock stanna på Smoke Modern Barbeque i Glenwood Springs och äta juicy ribs.
• • •
Till kvällen gör jag halt i Green River – en remote avkrok i Rafael Desert i östra Utah – för övernattning på ännu ett anonymt motell, identiskt med alla andra motell i de 50 delstaterna.

Det är inte den Green River Creedence Clearwater Revival diktade om – den låg i Louisianas träsk och hette egentligen något annat – men jag låtsas det i alla fall och tycker mig kunna höra John Fogertys själfulla sång när jag i den varma skymningen sitter med en Coors Light i papperspåse utanför en Shell-mack och ser hur passagerarna i en Greyhound-buss, troligen på väg mot Salt Lake City, kliver av och sträcker på benen.

En senig man tänder en cigg och sparkar lite förstrött i gruset, en ung kvinna springer in på macken och köper en läsk. Lågmälda samtal fortplantar sig genom kvällen medan den rosa himlen långsamt växlar över i orange.
I övrigt är det alldeles tyst och stilla.
Jag tar en klunk till och nynnar med i den sången bara jag kan höra.

Well, take me back down where cool water flow, yeah
Let me remember things I love

Kör norrut från Santa Fe och hamnar i – Las Vegas.
Nej, inte DET Las Vegas.
Las Vegas, New Mexico.
Det är en rätt intetsägande håla – väsensskild från sin namne i Nevada – som det egentligen inte borde finns några skäl att stanna i.
Om det inte vore för bröderna Coen.
De spelade de facto in några av de mest centrala scenerna i mästerliga ”No Country For Old Men” i just New Mexicos Vegas.
Mm, Cormac McCarthys brutala story utspelar sig i ett ödsligt, vindpinat Texas, men Hollywood luras ofta på det sättet och de båda demonregissörerna lät Las Vegas tjänstgöra både som Del Rio och El Paso.
För att…tja, det såg väl coolare ut.
Motellet där Josh Brolins ”Llewelyn Moss” försöker gömma sig men på grund av en gömd sändare i den stulna väskan upptäcks av Javier Bardems förskräcklige ”Anton Chigurh” ligger längs en bedagad ”strip” precis utanför stan – och det mer anrika, gistna hotell där de senare har en shootout, och där även Woody Harrelsons ”Carson Wells” möter sin skapare, är beläget vid en fin liten park inne i stadskärnan.
Så jag – som anser att platser där det spelats in oförglömliga filmscener har en alldeles särskild sorts magi – tar med febrig lust av från I-25 och letar rätt på de klenoderna.
Motellet heter Regel Motel i verkligheten – till skillnad från i filmen, där det kallades Del Rio’s Regal Motel – men annars är allt sig likt.
Den den långa enplanslängan i vitt tegel.
Lobbyn.
Den spatiösa vändplanen, med parkeringsrutor framför varje dörr.
Den slitna old school-känslan

Jag blir så till mig att jag sånär hyr ett rum bara för att få kolla om det går att skruva av höljet till luftkonditioneringen och gömma en väska i ventilationstrumman.
Istället åker jag ner till centrum och blir lika upphetsad över Plaza Hotel – eller Eagle Pass Hotel, som det heter i händerna på Coen-bröderna.
Även där känns allt igen.
Fasaden, skamfilad men med tydliga spår av ett ärorikt förflutet.
Parketten i lobbyn, som knarrar precis på samma sätt som när Brolin rycker till i sin säng en våning upp och förstår att mannen med historiens mest bisarra page är honom på spåren igen.
Receptionsdisken, där portierns katt dricker mjölk ur en skål på golvet.
Trappan upp till rummen, där Bardem smyger upp bakom Harrelson med sin besynnerliga tryckluftsmackapär.

Ah!
När jag åker igen – över en viadukt som användes som bron Brolin-karaktären går över mot gränskontrollen i Mexiko! – känner jag barnslig upphetsning.
Jag är nämligen en sån som med stor förtjusning ropar ”Där har jag varit!”, ibland till kompletta främlingar i biofåtöljen intill, när jag ser bekanta miljöer på film – och nu har jag fan på benen!
Sen:
Ut på platåerna i norra New Mexico, över gränsen in i Colorado.
Det är tidigare outforskade trakter, och fina på ett slitet, ruffigt sätt.
I blickfånget: Vidsträckta fält, där brunt gräs skjuter upp bland stenar och buskage, inramade av blånande bergsmassiv. En och annan billboard med reklam för jordbruksmaskiner och Coors Light. Några gårdar utspridda i isolationen, omöjliga att passera utan reflektioner av typen ”Hur kan någon bo här?”. Ett par vindturbiner. Någon mack.



Och så, plötsligt, i horisonten – Rocky Mountains.
Snart ska de korsas.

It ain’t new, and it ain’t Mexico.
Så står det på lokala dekaler som jag tror ska föreställa lättsamt fyndiga men måhända har en mörkare klang för ättlingar till de folkslag som trampat den här ruffiga, taggiga terrängen i årtusenden.
En korrekt iakttagelse, hur som helst.
New Mexico är i sanning inte nytt – och det är inte Mexiko.
I få av de 50 delstaterna är fjärran historia så närvarande och accentuerad, och det gäller alldeles särskilt trakterna kring Santa Fe och Taos, norr om Albuquerque – uråldriga trading posts där arvet efter native americans blandats med spanska influenser till en alldeles egen estetik och dialekt, framhävd inte minst i arkitekturen.
Nästan varje byggnad, både de som trängs i små stadskärnor och strötts över mjuka kullar i omgivningarna, har uppförts enligt det som kallas ”pueblo”-mall, med runda hörn och kanter och i material som är, eller ska föreställa, torkad lera.
Ja, i Taos är till och med fucking Walgreens – apotekskedjan – inrymt i en fastighet som ser ut som den hämtats från en Gabriel Garcia Marquez-novell.
Wacko.



Även maten, musiken och konsthantverket de säljer i ungefär varannan butik har den distinkta Geronimo-möter-conquistador-känslan – och den är extremt förförisk.
Till skillnad från senast jag var här, med den gode Fredrik Virtanen för nästan 20 år sedan, har emellertid fler upptäckt vilken upplevelse det är att kliva in i denna färgsprakande mural, så det blir väl turistigt och trångt i kvarteren runt gamla katedraler och torg.
Likafullt:
It ain’t new – och just därför så kittlande.
• • •
Det finns ingen plakett och en sömnig receptionist bara tittar frågande på mig när jag hör om de högtidlighåller minnet av den evige hjälten på något annat sätt.
De som driver Kachina Lodge strax utanför Taos verkar kort sagt inte ha förstått att deras motell är rockmusikalisk vallfärdsplats av samma dignitet som Gram Parsons Joshua Tree Inn och Johnny Thunders St. Peter House i New Orleans.
Det var i ett rum på just Kachina Lodge Doug Sahm i november 1999 fick en massiv hjärtinfarkt och lämnade jordelivet, blott 58 år gammal.
Nå, ”acknowledgement” från the locals eller inte:
Jag stannar förstås vid det dammiga, kantstötta etablissemanget för att pay my respects.
Doug Sahm var en av de verkligt stora.

• • •
Santa Fe är lite fancy också.
Lite snofsigt och elegant.
Det har en viss sorts ”fina” new yorkers sett till medelst en lågintensiv invasion i ett par decennier.
De flyttar, som alla som läser Stuart Woods Stone Barrington-romaner känner till, hit för lugnet och skönheten och den friska luften – eller skaffar sig åtminstone ”a second home” precis utanför stadsgränsen.
Resultat:
Högre huspriser, bra restaurangscen och mer finkultur än man brukar stöta på mitt ute i spenaten. Bland annat händer det att min vän Per Tengstrand, småländsk pianovirtuos som bor i Princeton i New Jersey och går under namnet ”Konsertpianisten” i en annan blogg jag driver, flygs ut hit för framträdanden.
Själv noterar jag New York-strömningarna när jag en kväll äter middag på 315 Restaurant & Wine Bar.
Det är som om jag plötsligt är tillbaka på Upper East Side, med borden intill fulla av högljudda wasps som diskuterar litteratur och president Trump och medelst arrogant uppsyn skickar ut fisken för att den inte var tillräckligt genomstekt.
Tämligen underhållande.
• • •
Taos Pueblo, en liten by norr om själva Taos, är den verkliga juvelen i nejden, del av UNESCOS världsarv och allt.
De rustika boningar – alla i hardcore pueblo-style – som ligger utspridda i leran runt en liten bäck utgör hjärtat av vad som sägs vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna på den nordamerikanska kontinenten.
Än idag tillhör alla som bor här den stam som på 1200-talet etablerade samhället och de facto aldrig besegrades av vare sig mexikanska armén eller amerikanska infanteriet.
De livnär sig numer, som det verkar, på att sälja konsthantverk och förra gången köpte jag en bolo tie med en fin, koboltblå sten i ett tunt läderband, i ett litet galleri.
En sån vill jag gärna hitta igen, för den har försvunnit i någon av alla flyttar, men det blir dessvärre inte mycket till shoppingrunda.
Numer visar det sig nämligen att stora hundar går fritt i leran och är det något jag fruktar är det lösa hundar, så hej då.



• • •
Albuquerque – New Mexicos enda riktiga metropol, känd om inte annat från ”Breaking Bad” – passerar jag bara den här gången, på väg norrut, men jag vill gärna stanna igen för Albuquerque är en av de amerikanska städer jag blev fängslad och besatt av redan som knatte, långt innan jag egentligen visste vad Amerika var – för att de hade så coola, spännande namn.
De andra var framförallt Cincinnati, Milwaukee, Phoenix, Seattle, Memphis och San Diego.
Men Albuquerque stod i särklass.
Därför är den i min lilla värld, på sitt lilla vis, den ultimata amerikanska staden.
• • •
Intill den smala, vindlande väg som sträcker sig mellan Santa Fe och Taos rinner en flod.
Det är inte vilken flod som helst.
Det är Rio Grande.
Inte så bred just här, inte så iögonenfallande, men likväl Rio Grande – mytomspunnen, besjungen och helt central i historien om grannarna USA och Mexiko.




I just den här flodkröken klev Virtanen ner och doppade fötterna sommaren 1998 och trots att han är en av de som med störst emfas förfäktar teorin att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger är jag säker på att han vill ha det fört till protokollet här.
Han är stolt över att ha stått mitt i Rio Grande.
• • •
Glen Campbell har varit följeslagare under ett oändligt antal roadtrip-mil på den här kontinenten och med Jimmy webb- nummer som ”Highway Man”, ”By The Time I Get To Phoenix”, ”Wichita Lineman” och ”Galveston” satt soundtrack till några sant oförglömliga ögonblick där ute.
Idag gick han bort.
So long, kompis.

Ah, Södra Arizonas kaktusar…
Hela sommaren har jag gått och längtat efter att få se dem igen.
De är så ståtliga, så respektingivande, så vackra och så perfekta som symboler för den solstekta, sandstensfärgade, latinskt kryddade del av USA som kallas The Southwest.
Det räcker att se ett par präktiga exemplar skjuta upp ur den bruna sanden i sluttningarna söder om Tucson för att jag ska känna den tryckande hettan, höra skallerormarna rassla i de torra buskagen och förnimma smaken av mördande tequila.
Det är nog associationer som planterades redan när man som knatte läste Kalle Anka – där presenterades överhuvudtaget bilder av Amerika som utan att vi hade en aning gjorde outplånliga intryck i unga, oskyldiga sinnen – och såg tuffa western-filmer på tv.
Det var i skuggan av kaktusar, såna som bara finns i just Arizona, svartmuskiga hårdingar i John Fords bästa filmer gjorde upp lägereld till natten. I skenet från lågorna satt de sedan och blängde vaksamt på varandra. Svett rann i skäggstubb. Cikador drillade i mörkret. Någon tog en slurk whiskey ur en bucklig butelj. En coyote ylade i fjärran. Sedan, precis när Gary Cooper lutat huvudet mot sadeln för att sova – med ena ögat öppet, förstås – började hästarna gnägga oroligt. Var det någon som rörde sig där ute, bortanför klippformationen…?
Själv sitter jag en likadan kväll – så varm att svettdroppar tränger fram i pannan fast jag är alldeles stilla – på en balkong uppe i bergen och ser siluetter av samma slags kaktusar och hör samma slags cikador drilla i samma slags mörker.
På stereon inne rummet, bak gardiner som fladdrar i den stilla kvällsbrisen, sjunger Carrie Newcomer om ”The Moon over Tucson”.
Det är inte dumt.

Med den lilla iakttagelsen inleds en ny liten roadtrip out west i den här bloggen, som ju legat i träda skamligt länge (förlåt, förlåt – det SKA bli skärpning också till vardags).
Den börjar egentligen med att min norske vän Eirik arrangerar en yster 50-årsskiva på historiska Congress Hotel i downtown Tucson – komplett med åtminstone fem små, lysande krypin till barer och ett par restauranger – i dagarna två. Där, på Congress, greps John Dillinger 1934 och kände ni Eirik – en hybrid av Lester Bangs, Hunter S Thompson och Lena Melin som under tre oförglömliga år tjänstgjorde som VG:s korre i New York – skulle ni förstå att det finns en självklar koppling, om än inte alldeles lätt att formulera.
Nu är det jag och 60 norrmän som försökte leva upp till Public Enemy Number One-arvet.
Det går bra – inte minst som de säljer Mescal med skorpioner nerstoppade i flaskan här ute.


Därefter kör jag österut, längs I-10 över de väldiga slätterna i östra Arizona och västra New Mexico.
Det känns som en lätt bortglömd del av landet, där tiden stannat och inget nånsin händer. Hela bygden, hela landskapet, håller liksom på att flagna bort.
På en mack i höjd med The Continental Divide är det som i ”Thelma & Louise”. En gammal dam sitter i en gungstol på en murken veranda utanför entrén och tittar på ingenting. Hon har tjock jacka fast vinden är het och när jag går förbi nickar hon tyst. Vid pumparna står en gammal bil och rostar bort. Det smattrar i flaggstänger. Färgen på en en billboard har skavts bort av vind och ständigt stekande sol.
Jag köper blaskigt kaffe och några fåniga souvenirer och kör vidare, mot en horisont som aldrig tar slut.,





Nu har jag tagit mig upp till Santa Fe och ska småningom ta mig upp genom Colorado, vända västerut och för första gången tränga rakt genom Rocky Mountains.
När andan faller på kommer det nya rapporter här.
Åk med!