Ibland är de väldigt rättframma, de fromma…
Skogen av billboards som står uppradade i vägrenen längs Amerikas highways och byways består huvudsakligen av reklam för hotell och snabbmatsrestauranger och mackar och filmer (i Los Angeles…) och vapen och försäkringar och advokater man ska ringa om man skadat sig i bilolycka, men här och där lyckas kristna aktivister tränga sig in med budskap om Gud och Jesus och himmelriket som väntar på oss alla om vi bara tar oss i akt.
Just den här skylten – som jag råkar passera nånstans i Nevada-öknen men inte hinner fotografera och därför återger med hjälp av stockbild från nätet – sticker ut lite extra, om man säger så.
Nu tror ju inte jag på påståendet – tvärtom är jag hundraprocentigt övertygad om att lyset bara slocknar och sedan finns vi, som de simpla organismer vi är, inte mer – men precis som den säkerligen stränge baptist som ligger bakom kampanjen har tänkt sig rycker jag överrumplad till och känner mig plötsligt något olustig till mods.
Om det mot all sannolikhet vore sant …well, det skulle nog finnas ett och annat den guden ville ta upp.
Med mig – och praktiskt taget alla jag känner.
Den sortens förkunnelser – och det faktum att de inte väcker någon särskild uppmärksamhet – är en påminnelse både om hur djupt rotad religiositeten är i det amerikanska folkdjupet och om vilka kontraster och paradoxer som löper genom det här samhället.
Här finns mer av porr och gambling och våld och droger och dyrkan av mammon än nästan någon annanstans – och mitt i manegen glöder samtidigt en fast övertygelse om att synden kan komma att kosta i evigheten.
Fascinerande är vad det är.
Och, av allt att döma, dessutom bra grogrund för konstnärliga, och framförallt musikaliska, uttryck. Det finns knappt en riktigt minnesvärd soul- eller country-sång som inte uppstått i det laddade spänningsfältet mellan köttets lust och fruktan för en sträng gud.
Här är för övrigt ytterligare några billboards från the neverending odyssé genom the promised land.