Kör norrut från Santa Fe och hamnar i – Las Vegas.
Nej, inte DET Las Vegas.
Las Vegas, New Mexico.
Det är en rätt intetsägande håla – väsensskild från sin namne i Nevada – som det egentligen inte borde finns några skäl att stanna i.
Om det inte vore för bröderna Coen.
De spelade de facto in några av de mest centrala scenerna i mästerliga ”No Country For Old Men” i just New Mexicos Vegas.
Mm, Cormac McCarthys brutala story utspelar sig i ett ödsligt, vindpinat Texas, men Hollywood luras ofta på det sättet och de båda demonregissörerna lät Las Vegas tjänstgöra både som Del Rio och El Paso.
För att…tja, det såg väl coolare ut.
Motellet där Josh Brolins ”Llewelyn Moss” försöker gömma sig men på grund av en gömd sändare i den stulna väskan upptäcks av Javier Bardems förskräcklige ”Anton Chigurh” ligger längs en bedagad ”strip” precis utanför stan – och det mer anrika, gistna hotell där de senare har en shootout, och där även Woody Harrelsons ”Carson Wells” möter sin skapare, är beläget vid en fin liten park inne i stadskärnan.
Så jag – som anser att platser där det spelats in oförglömliga filmscener har en alldeles särskild sorts magi – tar med febrig lust av från I-25 och letar rätt på de klenoderna.
Motellet heter Regel Motel i verkligheten – till skillnad från i filmen, där det kallades Del Rio’s Regal Motel – men annars är allt sig likt.
Den den långa enplanslängan i vitt tegel.
Lobbyn.
Den spatiösa vändplanen, med parkeringsrutor framför varje dörr.
Den slitna old school-känslan

Jag blir så till mig att jag sånär hyr ett rum bara för att få kolla om det går att skruva av höljet till luftkonditioneringen och gömma en väska i ventilationstrumman.
Istället åker jag ner till centrum och blir lika upphetsad över Plaza Hotel – eller Eagle Pass Hotel, som det heter i händerna på Coen-bröderna.
Även där känns allt igen.
Fasaden, skamfilad men med tydliga spår av ett ärorikt förflutet.
Parketten i lobbyn, som knarrar precis på samma sätt som när Brolin rycker till i sin säng en våning upp och förstår att mannen med historiens mest bisarra page är honom på spåren igen.
Receptionsdisken, där portierns katt dricker mjölk ur en skål på golvet.
Trappan upp till rummen, där Bardem smyger upp bakom Harrelson med sin besynnerliga tryckluftsmackapär.

Ah!
När jag åker igen – över en viadukt som användes som bron Brolin-karaktären går över mot gränskontrollen i Mexiko! – känner jag barnslig upphetsning.
Jag är nämligen en sån som med stor förtjusning ropar ”Där har jag varit!”, ibland till kompletta främlingar i biofåtöljen intill, när jag ser bekanta miljöer på film – och nu har jag fan på benen!
Sen:
Ut på platåerna i norra New Mexico, över gränsen in i Colorado.
Det är tidigare outforskade trakter, och fina på ett slitet, ruffigt sätt.
I blickfånget: Vidsträckta fält, där brunt gräs skjuter upp bland stenar och buskage, inramade av blånande bergsmassiv. En och annan billboard med reklam för jordbruksmaskiner och Coors Light. Några gårdar utspridda i isolationen, omöjliga att passera utan reflektioner av typen ”Hur kan någon bo här?”. Ett par vindturbiner. Någon mack.



Och så, plötsligt, i horisonten – Rocky Mountains.
Snart ska de korsas.