I den blå timmen, när skymningsljuset sakta tonar bort och mörkret tätnar över det mäktiga San Jacinto-bergets krön, spinner The Big Bad Cadillac som en katt – nästan helt ljudlöst – längs de svarta asfalten genom öknen.
Och på stereon börjar Don Henley sjunga:

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air

Det är ”Hotel California” som inleds med de raderna och just den baktalade Eagles-klassikern utgör sedan flera decennier själva ledmotivet när jag – alltid i den tidiga kvällen – cruisar runt på vägarna i Coachella Valley, mestadels bara på måfå.
Den låter, i alla fall i mitt huvud, exakt som det känns under dessa planlösa utflykter i the desert twilight; ger sonisk gestalt åt luften som dallrar i hettan strax ovanför vägbanan, vinden som mojnar och blir mjuk och sinnlig, de förföriska dofterna som stiger upp ur den solstekta sanden och letar sig in i bilen genom nervevad ruta.
Jag trodde länge att det var just ”Colitas” det luktade, att det var ett begrepp Henley & co hittat på att för beskriva den kaliforniska öknens essens, men ”Colitas” är, fick jag så småningom lära mig, mexikanskt slang för Cannabis och really, den doften stöter man bara på kring vissa ”kliniker”.
Det som osar när jag saktar in vid en korsning på Gene Autry Trail, samtidigt som gatlyktorna börjar tändas i dalen, är en söt och sinnlig blandning av gräs (vanligt gräs alltså…), sand, värme, olivolja och blommor.
Jag drar efter andan av hänförelse – och på radion sjunger Henley vidare:

”How they dance in the courtyard, sweet summer sweat
Some dance to remember, some dance to forget”

• • •
När det är på dagen 40 år sedan Elvis dött ska man ju egentligen vara i Memphis och jag ägnar delar av onsdagen – sextonde augusti – åt att gräma mig över att jag inte är det.
Fan, för 20 år sedan, när vi – jag och Virren och Sten och Börje och Skivhandlarn – hängde utanför Graceland under det väldiga fackeltåget upp till graven…det var ju en oförglömligt magisk kväll.
Men jag kan i alla fall svänga förbi Graceland West – ett hus Elvis köpte på Chino Canyon Road i Palm Springs 1970 och sedan bodde i några månader om året fram till sin bortgång sju år senare.
Där händer ingenting, det är rätt förfallet och har sedan länge varit till salu, men ändå – det känns fint att åka förbi och visa vördnad.

Kvar finns också det mer imponerade hus vid Ladera Circle där Elvis och Priscilla firade sin honeymoon sommaren 1967.
Det är självklart att åka förbi även där.


Sen sätter jag mig i en bar för att skåla för The King, men om det får ni läsa mer i lördagens krönika i Aftonbladet.
• • •
Leran från Rocky Mountains har sköljts ner i Rancho Mirages brunnar och The Big Bad Cadillac är fin igen.
Det kan kanske verka koko att åka till biltvätten med en hyrbil, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg är det ett svårt etikettsbrott att åka omkring med skitig bil i Kalifornien och etikettsbrott är inte min grej.
Så jag styr in på Elephant Car Wash i just Rancho Mirage, slänger nycklarna till en ung, flink kille och säger ”The Works!”.
För det är inte som i Sverige, att man själv kör in i en tvätthall och så är det bra med det. I service-kulturens USA ger sig ett helt team på kärran; dammsuger, fejar inredningen, tvättar rutorna, kör genom maskintvätten två gånger, gör ren däcken och slutligen vaxar hela exteriören för hand.
För det ska de förstås ha dricks, men då känns det också som att man fått ett nytt exemplar av sin bil direkt från fabriken.
Den gnistrar som en disco-kula i solen och jag skiner ikapp med lyckligt leende.
Så ska en Cadillac se ut.




• • •
Eagles i all ära – egentligen är det cikadorna som står för öknens verkliga soundtrack.
Det är ett slags syrsor som finns här ute – ja, överallt i USA där det är varmt men framförallt i Gram Parsons-landskapet väster om The Rockies – och efter mörkrets inbrott sätter de igång en symfoni av gnisslande, knirrande, drillande sång.
Den symfonin ingick ofta i ljudspåret i gamla westerns och deckare och när jag som knatte kom hit första gången, i slutet av 70-talet, och hörde i verkligheten och blev jag alldeles förtrollad.
– Wow, låter ju som när Zeb Macahan tänt lägereld på prärien och lutar sig tillbaka mot sadeln för att sova…
Nu, när jag återvänt till hotellet efter min skymningsfärd, sitter jag i mörkret på balkongen med en kall öl och bara lyssnar.
Knirr, knirr, knirr. Gnissel, gnissel, gnissel.
Oupphörligt.
Det är så suggestivt, så poetiskt, så fantasieggande.
Och högt där uppe, på det svarta himlavalet, lyser hundratals stjärnor för oss alla.