Och här fick jag för mig att vyerna i Colorado var så himlastormande…
Då glömde jag att Arizona och Utah finns.
Det är inga delstater som vanligen toppar överdrivet många bäst-i-USA-listor – särskilt inte Utah – men faktiskt:
Där bjuder den amerikanska naturen, med hjälp av sten och sand i de mest förbluffande formationer och färger, på sin allra största show.
Arizona har förstås den stora, världsberömda hiten i Grand Canyon, men Monument Valley och Valley of The Gods i Utahs sydöstra hörn – på gränsen till Arizona, som av en händelse – är ett enligt mitt förmenande en ännu större upplevelse.
Dock:

Nästan var man kommer i de två västliga grannstaterna är landskapet ett veritabelt konstverk.
Jag blir påmind om det när jag efter passagen genom Rocky Mountains fortsätter västerut mot I-15, som leder söderut mot Nevada och strax innan delmålet Las Vegas snittar ett hörn av Arizona.
Det är som att köra på en annan planet – eller genom Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders-filmen ”Paris, Texas”.
Bergsmassiven, ravinerna, de uttorkade sjöarna, sänkorna, klippblocken…de känns emellanåt helt overkliga.
Vore det inte för vaga aningar om att seismologisk aktivitet i förhistorisk tid orsakat dramatiken skulle man lätt kunna få för sig att en lekfull gud skulpterat, mejslat och modellerat den röda jorden här ute – bara för skojs skull
Kanske är det, trots allt, inte så konstigt att en av de mer bisarra religionerna fått fäste i just Utah…
Tyvärr är jag jag en tafflig fotograf och utrustad med inget mer än en I-Phone kan jag inte alls göra panoramat jag har utanför vindrutan rättvisa, men försöker ändå och hoppas det framgår att resan från Denver till Las Vegas – längs I-70 och I-15 – rekommenderas å det varmaste.














• • •
Annan bra sak med Utah:
Man får köra fort.

I övriga stater out west är är hastighetsbegränsningen satt till 70 eller 75 miles per hour, men i mormonernas rike får man braka på i 85 (128 kilometer i timmen); den enda plats i hela landet där ännu högre hastighet, 85, tillåts är på förhållandevis korta Texas State Highway 130 mellan San Antonio och Austin.
Dessutom ser man aldrig några poliser i Utah – och inte heller i Idaho, Montana, Wyoming eller The Dakotas heller, för den delen.
Hemma på östkusten är vi glada om vi får köra i 65 – och The Highway Patrol lurar bakom varje krön.
Så det är med ett extra mått av euforisk frihetskänsla bultande i bröstkorgen jag brakar förbi platser som Crescent Junction, Hanksville, Devil’s Canyon, Ghost Rock, Salina, Sigurd, Aurora och Fremont Indian State Park.
• • •
I-15, ja.
Det är huvudledan genom Las Vegas och jag har en fåfäng idé om att jag, för första gången i historien, bara ska köra förbi.
För att få veta hur det känns att se drömmarnas resorts på håll – och störta vidare.
Men det går såklart inte.
När jag närmar mig inser jag att jag måste få kasta lite tärning så jag stannar och bokar ett par nätter på The Strip.
Dumt. Dyrt. Onödigt. Och alldeles underbart. Första kvällen, när en bekant gammal bartender på Venetian blandar perfekta Tom Collins och ett craps-bord plötsligt blir hett, är en sån jag kommer minnas med brett leenden hela hösten.
Om jag går plus?
Såklart inte.
Jag kommer ju tillbaka kvällen därpå och som Robert DeNiros Ace Rothstein – baserad på verklighetens Frank ”Lefty” Rosenthal – säger i underskattade ”Casino”:
– The cardinal rule is to keep them playing and keep them coming back. The longer they play, the more they lose. In the end, we get it all…