It ain’t new, and it ain’t Mexico.
Så står det på lokala dekaler som jag tror ska föreställa lättsamt fyndiga men måhända har en mörkare klang för ättlingar till de folkslag som trampat den här ruffiga, taggiga terrängen i årtusenden.
En korrekt iakttagelse, hur som helst.
New Mexico är i sanning inte nytt – och det är inte Mexiko.
I få av de 50 delstaterna är fjärran historia så närvarande och accentuerad, och det gäller alldeles särskilt trakterna kring Santa Fe och Taos, norr om Albuquerque – uråldriga trading posts där arvet efter native americans blandats med spanska influenser till en alldeles egen estetik och dialekt, framhävd inte minst i arkitekturen.
Nästan varje byggnad, både de som trängs i små stadskärnor och strötts över mjuka kullar i omgivningarna, har uppförts enligt det som kallas ”pueblo”-mall, med runda hörn och kanter och i material som är, eller ska föreställa, torkad lera.
Ja, i Taos är till och med fucking Walgreens – apotekskedjan – inrymt i en fastighet som ser ut som den hämtats från en Gabriel Garcia Marquez-novell.
Wacko.



Även maten, musiken och konsthantverket de säljer i ungefär varannan butik har den distinkta Geronimo-möter-conquistador-känslan – och den är extremt förförisk.
Till skillnad från senast jag var här, med den gode Fredrik Virtanen för nästan 20 år sedan, har emellertid fler upptäckt vilken upplevelse det är att kliva in i denna färgsprakande mural, så det blir väl turistigt och trångt i kvarteren runt gamla katedraler och torg.
Likafullt:
It ain’t new – och just därför så kittlande.
• • •
Det finns ingen plakett och en sömnig receptionist bara tittar frågande på mig när jag hör om de högtidlighåller minnet av den evige hjälten på något annat sätt.
De som driver Kachina Lodge strax utanför Taos verkar kort sagt inte ha förstått att deras motell är rockmusikalisk vallfärdsplats av samma dignitet som Gram Parsons Joshua Tree Inn och Johnny Thunders St. Peter House i New Orleans.
Det var i ett rum på just Kachina Lodge Doug Sahm i november 1999 fick en massiv hjärtinfarkt och lämnade jordelivet, blott 58 år gammal.
Nå, ”acknowledgement” från the locals eller inte:
Jag stannar förstås vid det dammiga, kantstötta etablissemanget för att pay my respects.
Doug Sahm var en av de verkligt stora.

• • •
Santa Fe är lite fancy också.
Lite snofsigt och elegant.
Det har en viss sorts ”fina” new yorkers sett till medelst en lågintensiv invasion i ett par decennier.
De flyttar, som alla som läser Stuart Woods Stone Barrington-romaner känner till, hit för lugnet och skönheten och den friska luften – eller skaffar sig åtminstone ”a second home” precis utanför stadsgränsen.
Resultat:
Högre huspriser, bra restaurangscen och mer finkultur än man brukar stöta på mitt ute i spenaten. Bland annat händer det att min vän Per Tengstrand, småländsk pianovirtuos som bor i Princeton i New Jersey och går under namnet ”Konsertpianisten” i en annan blogg jag driver, flygs ut hit för framträdanden.
Själv noterar jag New York-strömningarna när jag en kväll äter middag på 315 Restaurant & Wine Bar.
Det är som om jag plötsligt är tillbaka på Upper East Side, med borden intill fulla av högljudda wasps som diskuterar litteratur och president Trump och medelst arrogant uppsyn skickar ut fisken för att den inte var tillräckligt genomstekt.
Tämligen underhållande.
• • •
Taos Pueblo, en liten by norr om själva Taos, är den verkliga juvelen i nejden, del av UNESCOS världsarv och allt.
De rustika boningar – alla i hardcore pueblo-style – som ligger utspridda i leran runt en liten bäck utgör hjärtat av vad som sägs vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna på den nordamerikanska kontinenten.
Än idag tillhör alla som bor här den stam som på 1200-talet etablerade samhället och de facto aldrig besegrades av vare sig mexikanska armén eller amerikanska infanteriet.
De livnär sig numer, som det verkar, på att sälja konsthantverk och förra gången köpte jag en bolo tie med en fin, koboltblå sten i ett tunt läderband, i ett litet galleri.
En sån vill jag gärna hitta igen, för den har försvunnit i någon av alla flyttar, men det blir dessvärre inte mycket till shoppingrunda.
Numer visar det sig nämligen att stora hundar går fritt i leran och är det något jag fruktar är det lösa hundar, så hej då.



• • •
Albuquerque – New Mexicos enda riktiga metropol, känd om inte annat från ”Breaking Bad” – passerar jag bara den här gången, på väg norrut, men jag vill gärna stanna igen för Albuquerque är en av de amerikanska städer jag blev fängslad och besatt av redan som knatte, långt innan jag egentligen visste vad Amerika var – för att de hade så coola, spännande namn.
De andra var framförallt Cincinnati, Milwaukee, Phoenix, Seattle, Memphis och San Diego.
Men Albuquerque stod i särklass.
Därför är den i min lilla värld, på sitt lilla vis, den ultimata amerikanska staden.
• • •
Intill den smala, vindlande väg som sträcker sig mellan Santa Fe och Taos rinner en flod.
Det är inte vilken flod som helst.
Det är Rio Grande.
Inte så bred just här, inte så iögonenfallande, men likväl Rio Grande – mytomspunnen, besjungen och helt central i historien om grannarna USA och Mexiko.




I just den här flodkröken klev Virtanen ner och doppade fötterna sommaren 1998 och trots att han är en av de som med störst emfas förfäktar teorin att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger är jag säker på att han vill ha det fört till protokollet här.
Han är stolt över att ha stått mitt i Rio Grande.
• • •
Glen Campbell har varit följeslagare under ett oändligt antal roadtrip-mil på den här kontinenten och med Jimmy webb- nummer som ”Highway Man”, ”By The Time I Get To Phoenix”, ”Wichita Lineman” och ”Galveston” satt soundtrack till några sant oförglömliga ögonblick där ute.
Idag gick han bort.
So long, kompis.