I hear the summer’s almost gone, som Andres Mattsson sjunger i Popsicles odödliga ”Hey Princess”.
Ja, den är ju det.
Och därmed börjar också årets roadtrip i västerled närma sig sitt slut.
För att citera även Bob Dylan – USA:s egen Andreas:

I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough.

Inte för att jag egentligen plågas av någon hemlängtan eller är ivrig över att få sätta punkt för den här utflykten. Tvärtom. Uttrycket ”Borta bra men hemma bäst” har jag alltid betraktat som förnumstigt snömos och när folk talar om att hur mycket de efter resor ser fram emot att ”få sova i sin egen säng” fattar jag ingenting.
Jag tror snarare som Karin Boye:

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Så skulle någon redaktör mot alla odds höra av sig och säga ”Du, kör en månad till, mot östkusten i sakta mak, vi pröjsar” skulle jag inte tveka ett ögonblick.
Men samtidigt:

Jag har bara varit två dygn i New York sedan början av juli och får lite, eller snarare mycket, abstinens av tanken på det elektriska myllret vid Lexington och 42:a i eftermiddagsrusningen.
Först dock – en sista etapp genom öknen, från Coachella Valley till Phoenix.
Den tar fyra timmar – lite drygt med några mack-stopp i The Vast Nowhere som breder ut sig mellan Palm Springs och Arizonas största metropol – och under de fyra timmarna absorberar jag allt det magiska med extra lidelse.
De breda Goodyear-däckens suggestiva viskande i vägbanan.
Vyn av de bruna och röda bergens taggiga krön i fjärran, som skulpterade av Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas”.
Adrenalinpåslaget när en väldig, pysande och stånkande megatruck med släp pressar sig förbi i högerfilen.
Kaktusarna, Joshua-träden, tumbleweedsens och de dammiga palmerna i landskapet på bägge sidor om vägen.
Fraset i fingrarna från styrofoam-muggen med svagt kaffe från Chevron-macken i Blithe.
Hugget i hjärtat när Zephaniah Ohoras & The 18 Wheelers – purfärskt kanontips från förre Café-redaktören Markus Kylén – smeker igång vemodiga country-pastoralen ”Take Your Love Out of Town” i en av de mastiga uppförsbackarna öster om Indio.
Billboard-skyltarnas reklam för burgerhak, strippklubbar, motell och bensin för 2.13 per gallon.
Kylan från bilens ständigt väsande a/c-fläkt, händernas grepp om den stora ratten, känslan när underarmens hud nuddar förarsätets mjuka skinnklädsel.
Bettet i burriton med steak och black beans på småsunkiga Oscar’s Cantina i Tonopah.
Det kittlande i att åter tugga mil efter mil på Interstate 10, 3960 kilometer lång från Santa Monica i väster till Jacksonville i norra Florida i öster och antagligen det cross continental-monster jag skulle skriva flest låtar om ifall jag vore kompositör.
Hettan som slår emot när jag kliver ur The Big Bad Cadillac på en rastplats i höjd med delstatsgränsen – liksom dofterna av olja, asfalt, kaktus och varm jord.
Synen av Phoenix skyline, med sina glänsande glasskrapor i den sena eftermiddagens rodnande solsken.
Den kvinnliga GPS-röstens metalliska påminnelse om att det är dags att ta av vid Exit 47 B och sedan keep right på Lincoln Road…
The American Highway, man.
Den är min min gospel, den är det ständiga lockropet i mina öron, den är blodet som pumpar i mitt hjärta.