Ah, Södra Arizonas kaktusar…
Hela sommaren har jag gått och längtat efter att få se dem igen.
De är så ståtliga, så respektingivande, så vackra och så perfekta som symboler för den solstekta, sandstensfärgade, latinskt kryddade del av USA som kallas The Southwest.
Det räcker att se ett par präktiga exemplar skjuta upp ur den bruna sanden i sluttningarna söder om Tucson för att jag ska känna den tryckande hettan, höra skallerormarna rassla i de torra buskagen och förnimma smaken av mördande tequila.
Det är nog associationer som planterades redan när man som knatte läste Kalle Anka – där presenterades överhuvudtaget bilder av Amerika som utan att vi hade en aning gjorde outplånliga intryck i unga, oskyldiga sinnen – och såg tuffa western-filmer på tv.
Det var i skuggan av kaktusar, såna som bara finns i just Arizona, svartmuskiga hårdingar i John Fords bästa filmer gjorde upp lägereld till natten. I skenet från lågorna satt de sedan och blängde vaksamt på varandra. Svett rann i skäggstubb. Cikador drillade i mörkret. Någon tog en slurk whiskey ur en bucklig butelj. En coyote ylade i fjärran. Sedan, precis när Gary Cooper lutat huvudet mot sadeln för att sova – med ena ögat öppet, förstås – började hästarna gnägga oroligt. Var det någon som rörde sig där ute, bortanför klippformationen…?
Själv sitter jag en likadan kväll – så varm att svettdroppar tränger fram i pannan fast jag är alldeles stilla – på en balkong uppe i bergen och ser siluetter av samma slags kaktusar och hör samma slags cikador drilla i samma slags mörker.
På stereon inne rummet, bak gardiner som fladdrar i den stilla kvällsbrisen, sjunger Carrie Newcomer om ”The Moon over Tucson”.
Det är inte dumt.

Med den lilla iakttagelsen inleds en ny liten roadtrip out west i den här bloggen, som ju legat i träda skamligt länge (förlåt, förlåt – det SKA bli skärpning också till vardags).
Den börjar egentligen med att min norske vän Eirik arrangerar en yster 50-årsskiva på historiska Congress Hotel i downtown Tucson – komplett med åtminstone fem små, lysande krypin till barer och ett par restauranger – i dagarna två. Där, på Congress, greps John Dillinger 1934 och kände ni Eirik – en hybrid av Lester Bangs, Hunter S Thompson och Lena Melin som under tre oförglömliga år tjänstgjorde som VG:s korre i New York – skulle ni förstå att det finns en självklar koppling, om än inte alldeles lätt att formulera.
Nu är det jag och 60 norrmän som försökte leva upp till Public Enemy Number One-arvet.
Det går bra – inte minst som de säljer Mescal med skorpioner nerstoppade i flaskan här ute.


Därefter kör jag österut, längs I-10 över de väldiga slätterna i östra Arizona och västra New Mexico.
Det känns som en lätt bortglömd del av landet, där tiden stannat och inget nånsin händer. Hela bygden, hela landskapet, håller liksom på att flagna bort.
På en mack i höjd med The Continental Divide är det som i ”Thelma & Louise”. En gammal dam sitter i en gungstol på en murken veranda utanför entrén och tittar på ingenting. Hon har tjock jacka fast vinden är het och när jag går förbi nickar hon tyst. Vid pumparna står en gammal bil och rostar bort. Det smattrar i flaggstänger. Färgen på en en billboard har skavts bort av vind och ständigt stekande sol.
Jag köper blaskigt kaffe och några fåniga souvenirer och kör vidare, mot en horisont som aldrig tar slut.,





Nu har jag tagit mig upp till Santa Fe och ska småningom ta mig upp genom Colorado, vända västerut och för första gången tränga rakt genom Rocky Mountains.
När andan faller på kommer det nya rapporter här.
Åk med!