Den här tiden på året, från slutet av augusti till mitten av september, är alltid intressant i New York.
En bunt återkommande evenemang – framförallt US Open, Fashion Week och Generalförsamlingens öppnande borta i FN-skrapan – krockar eller hakar i varann och skänker alla sin egen speciella ”buzz” åt den lokala stämningen, manifesterad både i den allmänna gatubilden, i media och inte minst i nattlivet.
På ställen som Balthazar i Soho, heta stekhuset The Breslin på 29:e mellan femte och sjätte och Dock’s – eminent hangar till fisk- och skaldjurskrog i mina hemkvarter – är det inte helt ovanligt att en klick fancy IMG-modeller, bulgariska diplomater och John McEnroe har borden till varandra.
Såna scener ser man inte på så många andra ställen i världen….

Från US Open-starten till FN-spektaklet – världsdiplomatins egen julhelg – har Page Six en field day också..
Page Six är New York Posts anrika skvallersida – sällsamt nog aldrig publicerad på sidan 6, men ändå – och på många sätt den verkliga termometern under stans tunga och just nu hålls vi via dess vassa små notiser ajour om vilka tennisstjärnor som dinerar var, vad för högdjur som sitter front row under modeveckans mest fashionabla visningar och hur statschefer av varierande vikt för sig på de exklusiva mottagningarna i våningarna på Upper East Side.

Jag gillar överhuvudtaget det där med att man alltid har basal koll på alla sådana happenings – utan att man nödvändigtvis är så överdrivet intresserad. Fashion Week betyder exempelvis ingenting för mig, den världen känns rent främmande, men det är en sann New York-institution så den gör ändå avtryck hos alla någorlunda receptiva och jag gillar det.
Särkilt när den, som sagt, genererar så kittlande kollisioner i natten.
 Där gnuggar Vogue-redaktören Anna Wintour armbåge med Roger Federer, där träffas Miranda Kerr och Jimmy Connors – och så smyger Leonardo DiCaprio, ständigt i solbrillor, förbi eftersom han är i stan för att se tennisfinalen…
• • •
Det är även en del annat som alltid händer just de här veckorna – och tränger sig in i diskussionerna om Rafael Nadals forehand, Vera Wangs vårkollektion och Nordkoreas kärnvapenprogram.
Fotbollssäsongen börjar, minnet av offren för 9/11-attackerna hedras vid gripande ceremonier – och våldsamma stormar kommer stävande mot värnlösa städer i södern.
Just nu dundrar Irma, som bekant, in över södra Florida.
Länge fanns det förhoppningar om att hon, så tätt inpå sydöstra Texas bödel Harvey, skulle bli en så kallad ”fish storm˝; alltså vika av i nordostlig riktning och bara bli ett besvär för, ni vet, delfinerna.
Men tyvärr.
I skrivande stund, natten mot söndag, gör denna monster-orkan flisor av älskade gamla Key West, The Last Resort, och sedan verkar det som att den kommer tugga sig upp längs Floridas västkust och, i värsta fall, orsaka översvämningskatastrof i det helt utlämnade Tampa,.
Jag hatar orkaner.
Det har jag gjort ända sedan jag som mer utpräglad, tyvärr något harig nyhetskorre sommaren 2005 fick tre kategori 5-bestar på halsen.
Den sista, Wilma, satt jag igenom i Naples på Floridas västkust – högst tänkbar destination även för Irma inom några timmar.
– Är du på en tågstation, frågade mamma när jag ringde hem och försökte upplysa om att allt var lugnt.
Nej, jag satt i ett rum på Ritz-Carlton Golf Resort, en av de mest robusta byggnaderna i trakten, på behörigt avstånd från Mexikanska Golfen, men det lät verkligen som ett X 2000-lok dundrade förbi på en meters avstånd.
Fönstren skakade, väggarna knakade – och de få gånger jag vågade mig fram för att titta låg palmerna vågrätt i ständigt blixtrande i trägården utanför.
Den natten gjorde sådant intryck att jag i några år blev besatt av orkaner och – för att jag var så rädd – lärde mig allt om dem.
Hur de nu, under orkansäsongens peak, alltid börjar som tropiska vågor och ”disturbances” som driver ut i Atlanten från Sahara på afrikanska kontinenten, formas till ”tropical depressions” nånstans i höjd med Cap Verde, fortsätter österut och under rätt förhållanden utvecklar sin fruktade rotation innan de når Leeward-öarna i östra Karibien – och att oktoberstormar, som den förbannade Sandy vi fick smaka på ända här uppe i New York för fem år sedan, oftare bildas längst söderut i Karibiska sjön, utanför Belize och Honduras, och sedan stävar norrut.
Jag fick samtidigt ett rätt bra hum om hur hög- och lågtryck, jetströmmar, ”wind shear”, vattentemperaturer och hydrologiska fenomen som El Nino påverkar styrka och riktning.
Just därför känns det så olustigt att sitta här i natten och på CNN och Weather Channel se stormens öga, med sina bestialiska ”eyewalls”, närma sig Key West.

Jo, Irma har tack och lov nedgraderats till en trea efter ha passerat Kuba, men för de pyttesmå öarna där nere i the keys är även en sån potentiell tragedi.
Jag säger som gubben som för några timmar sedan intervjuades utanför igenbommade Sloppy Joe’s på Duval Street:
May God be with the Conch Republic.