Labor Day Weekend pågår i USA.
Den markerar det inofficiella slutet på den amerikanska sommaren – och att sommaren verkligen rör sig mot sin dystra epilog känns tydligt i New York.
Det är grått och svalt och till och med fritt från fukt – vanligen den tunga plågan i månadsskiftet augusti-september.
Märkligt, jag tycker det känns som det bara var någon vecka sedan vi hängde in vinterrocken och ystra som kalvar hälsade våren välkommen.
Personligen har jag dock trevligt ändå.
Först åker jag ut till Queens och kollar US Open-tennis på jätteanläggningen Billie Jean King National Center och jag vet att somliga tycker det låter konstigt men tro mig – det är en essentiell New York-upplevelse.
Tennisturneringar på andra platser – till exempel Wimbledon – må vara stela och uppstyltade soaréer för de burgna klasserna, men inte US Open. Det är en stökig, högljudd folkfest som liksom rör sig till takterna av Ramones, lokala stoltheter uppväxta några hårda backhand-slag från tennisstadion.
Bara en viss sorts spelare klarar av att prestera i den miljön. Jimmy Connors var en sån, liksom Mats Wilander – och av dagens superstars är det framförallt Roger Federer som verkar bli inspirerad och höjer sig ytterligare ett par snäpp när han kommer till New York
Den omåttligt populärare schweizaren jagar, 36 år gammal, jagar just nu sin tredje Grand Slam-titel för året där ute och draget under matcherna han spelar påminner om det på Yankee Stadium när Bronx Bombers går i clinch med Boston Red Sox.
I sanning häftigt.




En annan kväll är det konsert med nye favoriten Zephaniah OHora på Union Pool i Williamsburg i Brooklyn.
Om honom och hans sensationella debutalbum skrev jag i lördagskrönika på nöjet i helgen (och kör i repris i slutet av det här inlägget, för den finns inte ute på nätet ännu) och meddelas kan att det inte alls fanns fog för farhågorna om att den osannolike honky tonk-virtuosen inte skulle vara lika bra på scen.
Vi är visserligen bara 40-50 stycken som står i den vackra konsertlokalen och lyssnar – vilket väcker en del frågor om den påstådda country-boomen i Brooklyn… – men vi har det desto trevligare och något säger mig att var och en av oss i framtiden kommer att kunna skryta med att , ”jo, jag var faktiskt på OHoran-konserten på Union Pool i september 2017”.

Innan konsert äts det middag i Brooklyn också.
Tanken är först att vi ska få sätta gafflarna i biffar på klassiska Peter Luger, men där är det Labor Day-helgen till ära sold out, så jag och min kompis – vi kan kalla honom Olsson – får istället tränga oss in i baren på St. Anselm på Metropolitan Avenue, några kvarter från Union Pool.

Utmärkt ställe, visar det sig.
De grillade sardinerna som får tjänstgöra som förrätt är visserligen lite pillriga att hålla på med, men smakar ljuvligt, och den skivade sirloin-steken grillas till perfektion av de kvinnliga kockarna i det öppna köket. Och i sejdlarna serveras skummande Brooklyn Pilsner.
Överhuvudtaget är det, som vanligt, väldigt mycket liv och rörelse och elektricitet i luften längs de bar- och krogtäta gatorna i centrala Williamsburg.
Note to self, som det heter:
Häng där oftare
Då slutar ju också fler kvällar med suggestiva bilresor tillbaka till Manhattan, genom de mest fantasieggande industrikvarter och över den 59th Street Bridge som fick Paul Simon att känna sig så groovy – och varifrån nattvyn över ön är helt förstummande.
Det är nästan så jag börjar sjunga för min Uber-chafufför

Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
—–

Krönika från Aftonbladet 1/9

NEW YORK. Rustik country ska inte vara gjord i Brooklyn – allra minst av artister med så fantastiska namn.
Men faktiskt.
Zephaniah OHora från hipster-paradiset på andra sidan East River har med ”This Highway” gjort ett av de bästa country-album jag hört på flera år.

Den här krönikan kanske jag får ångra för om allt gick som det skulle såg jag Zephaniah OHora och hans The 18 Wheelers på klubben Union Pool i just Brooklyn i natt och tänk om det var en monumental flopp till konsert?
Det skulle dock förvåna, för ”This Highway”, som jag helt random upptäcker för att Café-redaktören Markus Kyléns febrar på Twitter, är inget annat än en sensation.
På fler sätt än ett, dessutom.
Bara det faktum att en karaktär som bor i Brooklyn och heter Zephaniah OHora ger ut ett country-album räcker egentligen för att jag ska sätta mig upp i soffan med ett förbryllat ”what?”.
I Brooklyn spelar man in hip hop eller ingår i LCD Soundsystem – och Zephaniah Ohora… det låter snarast som namnet på en bad guy i ”Fantomen”.
Men inte nog med att den stilige mannen från andra sidan floden – inte helt olik Willy DeVille i framtoningen – är inne på country i största allmänhet. Det handlar om rustik, gisten, country a la Bakersfield-skolan med riktig jävla twang, buckligt honky tonk-sväng, och vinande, klagande fioler – när det inte är mer smäktande, romantisk ”countrypolitan”.
Om Kylén bara spelat upp skivan för mig hade jag förmodligen trott att det var något outgivet med Buck Owens, Merle Haggard, Bobby Bare, Johnny Paycheck eller rentav Ray Price, som Herr OHoran i färska intervjuer beskriver som sin allra störste idol.
Så låter ju ingen nuförtiden, allra minst i Nashville – och det är ingen släng mot det samtida Music City för där görs fortfarande mer förstklassig musik än stan får cred för, men det är verkligen en upplevelse att höra något som inte finns längre men plötsligt gör det i alla fall.
Särskilt som det är utfört med så glödande kärlek, med så mycket själ och med sådan melodisk stringens.
För det är det också.
OHoran är en jävel på att skriva låtar.
”Way Down In My Soul”, ”High Class City Girl From The Country”, ”I Do Believe I’ve Had Enough” och särskilda favoriten ”Take Your Love Out Of Town” – det bästa stycket heartbreak på den här sidan Hank Williams, höll jag nästan på att skriva – är femstjärniga kompositioner.
Så mot Brooklyn – inte för pumpa-latte med indie-skäggen, utan för honky tonk!