Hm, här – i denna lilla New York-blogg – har det varit tyst ett tag.

Sedan drygt två och ett halvt år tillbaka, rentav.
Sorry, jag kom av mig. Det fanns, kändes det som, aldrig riktigt så mycket tid som behövdes för att inläggen om hemstaden – och andra platser jag med jämna mellanrum besökte i den värld som fanns tills för två månader sedan – skulle bli tillräckligt bra.
Tid finns det däremot gott om nu, när New York stannat i vad som känns som nukleär vinter och jag bara sitter här i karantän i min lilla Manhattan-lägenhet och försöker parera oro, ensamhet, rädsla, tristess, sorg och saknad.
Så det är kanske läge att skaka liv i den insomnade dagboken från The Big Apple och just denna regniga måndag passar bra för en nystart, för i helgen passerade vi ett dystert jubileum.
Det var igår söndag på dagen 50 dygn sedan sjunde mars och sjunde mars tog tiden slut i New York.
Vi hade varit nervösa redan innan dess, de första officiella fallen i stan hade rapporterats, något olycksbådande hängde i livsluften där ute – men det var den lördagen, sjunde mars, det smällde på riktigt.
Själv var jag på en hockeymatch på Madison Square Garden den kvällen och i den fullsmockade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade det plötsligt till i allas telefoner. Guvernör Cuomo hade, visade det sig, precis utlyst ”State of emergency” för hela delstaten. ”My God, jag vill inte vara här, jag vill hem”, sa en kvinna på väg till sitt pass som värd i logerna högst upp. Oron, för att inte säga skräcken, lyste i hennes ögon.
Men matchen spelades, utan att någon riktigt kunde fokusera på det som försiggick på isen, och när jag efter slutsignalen lämnade min vanliga gamla plats på den vidsträckta balkong där media huserar minns jag att jag undrade hur länge det det kunde tänkas dröja innan jag skulle få se den ärevördiga gamla hallen igen.
Så här i efterhand känns den frågeställningen tämligen…banal. Ja, löjeväckande.
Det som hänt sedan den lördagkvällen, vad vi gick gått igenom och hur New York blivit, är ingenting annat än ofattbart – och huruvida vi nånsin kan avnjuta hockey inför publik igen är i sammanhanget ovidkommande.
Viruset har svept in i världsmetropolen som en biblisk förbannelse och lämnat efter sig tiotusentals döda, bedövande sorg och spöklik tomhet och tystnad på gator som i vanliga fall vibrerar av elektrisk action – dygnet runt.
Det har jag skrivit om i krönikor som den här, den här och den här.
Nu påstås vi ha det allra värsta bakom oss. De ständigt omtalade kurvorna pekar åt rätt håll, för första gången sedan första april avled färre än 400 under ett dygn i helgen, tsunamin av patienter som ett tag dök upp på sjukhusen varje dag har blivit en mer hanterbar flod.
Men vi befinner oss fortfarande i en allvarlig krissituation och Manhattan ligger verkligen i träda.
Det framgick om inte annat väldigt tydligt när jag i lördags tog mig ut på en liten promenad för första gången på en vecka. Å ena sidan var det enormt skönt bara att få komma ut, lappsjukan börjar verkligen bli ett problem – och å andra sidan bara obehagligt. Det är så öde där ute, så kusligt, så snarlikt det vi tidigare bara sett i overkliga katastroffilmer.
Bland annat gick jag längs 42:a gatan, i västlig riktning från andra avenyn, mot Grand Central Station. Där hade det en normal lördageftermiddag varit magnifik röra. Bumper-to-bumper-trafik och så mycket folk, på väg i alla riktningar, på trottoarerna att man fått veva sig fram.
Nu såg det ut så här

Fullständigt förstummande.
Här är ytterligare några små snapshots från östra Midtown coronans grepp





Vad är det Mick Jagger sjunger i den alldeles färska Rolling Stones-dängan?
I’m living in a ghost town.
Sannerligen.
• • •
Vi får väl se hur det blir men ambitionen är i alla fall att hålla liv i den här bloggen nu – och då och då berätta om sådant som det kanske inte går att göra hela krönikor eller artiklar om.
Hoppas det kan ge något.