The Boys dök upp redan idag.
Sex Thunderbirds från flygvapnet och lika många Bluebirds från flottan flög i formation på den för en gångs skull klarblå himlen över norra New Jersey, Long Island, Brooklyn, Queens och Manhattan för att hylla sjukvårdspersonalens oerhörda uppoffringar i kampen mot viruset som träffat den här landsändan som en kategori 10-orkan.

De kom, som väl framgår av den taffliga bilden, aldrig särskilt nära min utkiksplats och jag skulle ljuga om jag påstod att upplevelsen var överväldigande på det avståndet – därtill krävs att den dånande kraften från motorerna i den sortens plan vibrerar i bröstkorgen.
Men så var det inte heller för mig de utförde sin uppvisning, det var som sagt för de som dag ut och dag in riskerar sina liv för att hjälpa svårt sjuka och smittsamma främlingar på sjukhusens alltjämt hårt pressade avdelningar och rapporterna under dagen säger att de – exempelvis sjuksköterskorna på brutalt drabbade Elmhurst-sjukhuset i Queens, beviljade en paus för att ta del av hyllningen i skyn – fick den emotionella kick det var meningen att de skulle få.
De kände sig – meddelade de i nyhetssändningarna – uppskattade. De kände att resten av landet ser och bryr sig. De kände att det finns hopp.
Så tack for showen, boys.
• • •
Skildringarna av vad den här krisen gör med just sjukvårdspersonalen i New York, vad de ofta unga kvinnorna och männen som strider allra längst fram i frontlinjen är med om och hur det påverkar dem, är för övrigt fortsatt skakande.
Den här veckan har vi ha alla upprörts svårt av vad som hände Lorna Breen, 49-årig akutläkare som alternerade på Columbia University-sjukhuset på nordvästra Manhattan och Presbyterian på östsidan och till slut inte orkade längre.
Hon hade efter ett par veckors ohygglig kamp på överfulla avdelningar själv blivit smittad och gick i karantän, men kom efter någon vecka tillbaka till jobbet. Hon var dock för medtagen för att fortsätta särskilt länge och till slut tog familjemedlemmarna med henne till föräldrarnas hem i Charlottesville, Virginia.
Där valde Lorna Breen, förfärande nog, att avsluta sitt eget liv.
Under tisdagskvällen framträdde dock hennes far, själv läkare, i Chris Cuomos CNN-show och han sa sig vara övertygad om att det var viruset i sig, snarare än den emotionella stressen, som hade orsakat skador i hjärnan som ledde till det fasansfulla beslutet – i så fall ännu en av många skrämmande indikationer om att det inte bara är lungorna den förödande mikroorganismen angriper,
En far förstår rimligen sådant bäst och alldeles oavsett: Fan ta detta virus.
• • •
En olycklig bieffekt av dagens flyguppvisning var att lite för många, enligt myndigheterna, gick ut för att titta och inte ägnade sig särskilt mycket åt social distansering.
Inte bra, det vi vunnit under de här två vidriga månaderna lär lätt kunna gå förlorat om det åter börjar myllras på de mest tätbefolkade kvadratkilometrarna på kontinenten.
Men jag ska inte säga något för under sena eftermiddagen stod inte jag heller ut med att vara kvar i lägenheten utan satte på mig munskydd och plasthandskar och gick ner till East River och satt en stund vid promenadstråket och tittade på människor, fåglar och de få pråmar som fortfarande stävar söderut i den ärstoppsgröna bifloden.
Man bara måste ibland, annars går det inte.
Här är några bilder från det lilla äventyret.