Det gick inte längre.
Trots vånda och nervositet tryckte jag till slut igång igång trimmern och gjorde mig kvitt den horribla corona-frisyren.
Ni förstår, det är – för att nu för en gångs skulle anlägga en lite lättsammare ton i denna dystra dagbok från pandemins amerikanska epicentrum – inte bara restauranger och fik och boklådor och klädaffärer och biografer som tvingats stänga under New Yorks så kallade paus – nu lika lång som pausen mellan J.D Salinger-romaner, känns det som. Samtliga frisersalonger och barberare fick också dra ner sina jalusier i mitten av mars.
Så i snart två månader har våra kalufser vuxit sig vilda och halva stan går omkring i vad som kallas just corona-frissor. Hemska styggelser. Hejdlösa haverier. Hårresande katastrofer – om vi får vara så lustiga.
Själv brukar jag ungefär en gång i månaden gå till min ryska kompis Lola på St. Marks’ Place i East Village så hon kan snagga mig med maskin, för det blir enklast så. Jag har nämligen väldigt tjockt hår och visst, det ska man som snart 53-årig gubbe kanske vara glad över men så fort det får växa som det vill händer helt förbluffande saker. Frillan blir stor och bullig som på en 75-årig tant från Mellanvästern på Las Vegas-semester, redo för en helkväll vid Circus Circus pokermaskiner, och inga geléer i världen hjälper.
Rent estetiskt är väl det egentligen skitsamma för tillfället, eftersom jag ändå inte träffat någon de senaste 60 dygnen och inte lär göra det de 60 kommande heller, men…ah, man vill inte sucka fullt så ljudligt varje gång man råkar se sig i spegeln. Dessutom lär det snart bli lika varmt som under den ångande sommardagen Spike Lee skildrar i ”Do The Right Thing” och med min fysionomi svettas man såna gånger så det räcker utan en veritabel ryssmössa på hjässan.
Så under fredagskvällen tog jag med darrande hand fram trimmern jag vanligtvis använder för att ansa skägget, ställde in den på 1 millimeter och tryckte på ”on”-knappen. Min brist på händighet är så graverande att Hollywood skulle kunna uppfinna en helt ny komedi-form bara den blev känd, så jag har aldrig tidigare vågat ge mig på mitt eget barr, inte ens under punktiden, och det fanns verkligen skäl att befara rena rama förödelsen.
Fast…tja. Nja. Well.
Det här…

…blev det här.

Ingalunda perfekt (och dubbelhaka får ni på köpet) . Lola skulle gråta om hon såg hur ojämn snaggen är, särskilt baktill. Att raka nacken visade sig vara ungefär lika lätt som att fickparkera en långtradare.
Med släp.
Särskilt som jag inledningsvis slet med fanskapet upp och ner…
Men hey, nu hör jag i alla fall till den exklusiva New York-skara som inte ha corona-frissa längre.
Det känns som en välsignelse mitt i allt mörker.
• • •
Mer lättsamt – eller inte.
Det slår mig en dag att jag antagligen har voodoo i plånboken.
I början av mars fick jag nämligen den här rariteten i växel i en taxi som körde mig från östra Midtown till Madison Square Garde.

Det är första gången någonsin jag sett en tvådollarssedel, så sällsynta är de, och jag tänkte som en annan trallgök att det innebar tur att få en.
I själva verket har precis allting gått åt helvete sedan den landade i min plånbok. Pandemi, lockdown, ekonomisk katastrof, ensamhet, 20 procents arbetslöshet and counting…allt beror på min förbannade two dollar bill.
Nu finns den inte mer, ber jag dock att få proklamera. Jag säger inte att jag eldat upp den, för det är ett federalt brott att förstöra pengar i det här landet, men…den har upphört existera.
Så ni vet vem som gjort sitt om det – från mina läppar till guds öron, eh – vänder nu.
• • •
I eftermiddags ringde dörrmännen och sa att jag hade delivery att hämta i lobbyn fast jag inget beställt.
– Nej, sa jag, det kan inte vara till mig.
– Jo, insisterade suveräne Simon, det står ju för fan ditt namn på påsen.
Big mystery, bara att åka ner.
Det visade sig vara en leverans från svenska godisbutiken Bon-Bon på Lower East Side – beställd av älskad Borlänge-vännen Maja i Harrisburg, Pennsylvania. Bara för att.
Det kallar jag omtanke och vänlighet.
Tack, Majsan, I love you!
• • •
RIP Roy i Sigfried & Roy-duon ändå. Idag förstår man kanske att det de höll på med under sin mångåriga show med de vita tigrarna på The Mirage i Vegas inte var helt kosher, men i mitten av 90-talet visste jag inte bättre så jag älskade varje sekund av de botox-pumpade tyskarnas over-the-top-föreställningar och såg dem så fort jag var i stan.
Satans virus.
• • •
Nej, det blev ingen del 13 i dagboken. I dessa tider, är ni galna? Inte efter insikten om tvådollarssedeln…