En sen kväll i april 1990 hade en försynt, storögd 22-åring från Dalarna avfyrat av en yster solokväll i West Hollywood – komplett med chili på Barney’s Beanery, drinkar på Mondrians magnifika patio och lökig pudelrock-konsert på Roxy – och tänkte avsluta med lite vickning på Mel’s Drive-in på Sunset Boulevard.
Och precis i foajén, i slussen mellan de yttre dörrarna och de som leder in i den klassiska dinern, gick han rakt in i ett glittrande, färgsprakande ljusfenomen på två ben – med vit kostym, silverfärgade platåskor och boa och sjalar i skrikiga färger runt halsen.
– Hello baby, skrek ljusfenomenet plötsligt så det skallrade i glasdörrarna och fyrade av ett leende som gnistrande ikapp med juvelerna i öronen och på fingrarna, I wanna take you home, ha ha ha!
22-åringen – som inte hade sett så mycket av världen utanför Borlänge på den tiden och verkligen aldrig fått den sortens förslag, allra minst av så flamboyanta påfåglar – bara gapade och snubblade in i hovmästarens pulpet.
– You know who that was, flinade han och plockade fram den laminerade menyn.
Jotack, jag – alltså 22-åringen – var lite bortkommen men hade koll på mina rock ’n’ roll-legendarer.
– Little Richard, flämtade jag och såg honom flaxa iväg till en Rolls Royce som väl skulle ta honom till Hollywood-hotellet där han bodde året runt på den tid.
Först när jag fått in ”The Elvis Scramble” – ännu idag den stora smash-hiten på Mel’s-menyn – slog det mig att jag såklart borde följt med…
Igår kom som bekant beskedet att denna pionjär och hjälte gått bort, så jag har ägnat nionde lördagen i karantän i rad åt att le åt det minnet och plugga explosiva favoriter i Little Richards skoningslöst svängiga katalog.
”Jenny, Jenny”, ”Rip It Up”, ”I Need Love”, ”Get Down With It”, ”Lucille”, ”True Fine Mama”, ”Hey-Hey-Hey-Hey”, ”The Girl Can’t Help It”, Bama Lama Bama Loo” och ”Short Fat Fanny”
Lite vemodigt – men samtidigt piggade det upp lite i den ensamma ledan.
• • •
New Yorks ”paus” förlängs till sjätte juni, verkar det som. Ingen hade förväntat sig annat. Om något är man väl snarast förvånad över att guvernör Cuomo inte slog till med ytterligare en månad, som förra gången. Det indikerar att vi åtminstone närmar oss början på slutet – och ni som läser den här bloggen vet ju i så fall att det har att göra med att en tvådollarssedel inte längre existerar…