Det verkar som att mina grannar fått nog och i ren trots mot stay-at-home-tristess och virusskräck bestämt sig för att ha åtminstone lite kul ihop om kvällarna.
När jag efter en stillsam söndagspromenad i kvällssolen – under vilken jag för första gången fick uppleva 19.00-jublet från grodperspektiv och således redan var lite tagen – nådde ”min” korsning vid andra avenyn och 38:e gatan klev jag rakt in i en scen från gamla tv-serien/filmen ”Fame”.
Kolla själv i dessa tre klipp.

En DJ-aspirant i en av fastigheterna i kvarteret hade, visade det sig, monterat ett par mäktiga högtalare i öppna fönster och dundrade på med Ray Charles, Avicii och, förstås, ”New York, New York” – Sinatra-dängan som återvunnit sin status som stans nationalsång under den här krisen. Och några våningar nedanför förenades grannskapet alltså i spontant street party.
Tro mig, i denna del av Midtown – en utpräglat icke-hipp ”residential area” – är det aldrig någon som dansat på gatorna tidigare, men efter nio veckor i igenbommad isolation skälver denna vanligtvis sprakande, myllrande, rastlösa metropol av iver att få leva igen och därför kan vad som helst uppenbarligen hända till och med här.
Själv blev jag helt gråtmild bakom min ansiktsmask, fick något hårt i halsen och vått i ögonen. Bara att se glada människor igen, och att smittas av deras snälla trots mot sakernas förbannade tillstånd, var otroligt…rörande.
Senare berättade en av dörrmännen i mitt hus – 50 meter från ”dansgolvet” – att samma scener utspelas varje kväll, precis när alla är klara med applåderna och jublet för hjältarna i frontlinjerna.
Hm. Någon afton borde man kanske ta sig några tidiga jamare och åka ner och delta mer aktivt i denna ljuva högtid. Det är förmodligen med dans vi fördriver corona-viruset och gör New York till New York igen.