Man får se till att ha minst 30 dollar i plånboken när man går ut igen – så de som rånar en inte blir upprörda över att de gjort sig besvär för rena struntsummor…
Det var så det hette på den gamla onda tiden i New York, under 80-talet och början av 90-talet, när man helt enkelt fick ha i beräkningen att man kunde bli ”mugged” på öppen gata.
Av lätt förklarliga skäl skulle man inte ha för mycket kontanter på sig men inte heller för lite, upplystes vi som kom hit om av teatraliska infödingar (såna är det gott om), ty då kunde man bli ihjälskjuten bara därför.
En urban myt antagligen, men det var så hårigt i de flesta stadsdelar på den tiden – i synnerhet de man var nyfiken på – att åtminstone jag alltid såg till att ha en tjuga och en tia i ett särskilt fack i pluskan innan jag och ressällskapet åkte ner till Save The Robots i East Village…
Sedan blev New York världens säkraste storstad – tillika den tråkigaste enligt många med fäbless för det sädiga och dekadenta – och jag kan knappt erinra mig senast jag befann mig i en miljö på Manhattan eller i Brooklyn där något kändes det minsta hotfullt.
Tills nu.
Corona-krisen har vridit tillbaka klockan 20-25 år och åter öppnat de ”mean streets” Martin Scorsese berättade om i sin genombrottsfilm. Gatubrott, som just ”muggings”, är en grej igen. Bara häromveckan hörde vi den bedrövliga historien om hur en sjuksköterska som flugit upp från Florida för att hjälpa till i kaoset på sjukhusen blev rånad på telefon och pengar, under knivhot, på det öde Times Square – klockan åtta på morgonen.
Denna nedslående utveckling har eskalerat först senaste månaden. I början av mardrömmen, när stan först bommade igen, gick brottsligheten ner dramatiskt – och i vissa grova kategorier, exempelvis den som stavas ”mord”, går statistiken fortfarande åt rätt håll. Även medlemmarna i de gäng som vanligen driver upp de siffrorna sitter hemma och hukar i rädsla för virussmitta.
Men nu ökar bilstölderna, liksom överfallen på tunnelbanan, inbrotten (vilket kan låta obegripligt när nästan ingen går ut, men många mer välmående new yorkers har för länge sedan lämnat stan) och just personrånen.
Dels har den typ av kriminella som utför sådana brott – inklusive, påstås det, åtskilliga som av barmhärtighetsskäl släppts ut från fängelsekomplexet på Rikers Island, där coronan spreds som en gräsbrand i slutet av mars – såklart fler tillfällen på övergivna gator och avenyer, dels griper en ny sorts desperation omkring sig här såväl som i resten av USA i takt med att arbetslöshet och fattigdom ökar. Det har, tycker jag det verkar som, inte riktigt trängt in i det kollektiva medvetandet ännu, men en total ekonomisk katastrof har ju detonerat mitt i samhället.
Dessutom har den lokala polismyndigheten drabbats hårt av pandemin. Som värst, i början av april, var 7155 poliser, nästan 20 procent av hela NYPD-styrkan, sjukskriven i Covid-19 och ansvariga chefer lyckades bara delvis dölja sin oro när de under tv-sända presskonferenser fick frågor om vad som skulle hända om det fortsatte på samma sätt. Nu har situationen förbättrats avsevärt, men…well, låt oss säga att verklighetens Theo Kojak, Andy Sipowicz och Jamie Reagan inte brinner av iver att beblanda sig med allmänheten under sina skift. Det ska mycket till innan någon behöver deala med ordningsmakten i fysisk mening.
Så olusten under promenader i vissa kvarter beror inte bara på att gatorna, som på bilderna här nedan, är så spöklikt öde. För första gången på flera decennier ilar det till i mellangärdet för att det känns som att något farligt och hotfullt väntar där ute.




Men jag har i alla fall 30 dollar i plånboken, så ingen ska behöva känna att jag var ett ovärdigt offer…
• • •
Ifall någon svävar i ovisshet om huruvida de ekonomiska konsekvenserna av det som drabbat oss verkligen är så avgrundslika ber jag att få hänvisa till följande graf – hämtad från Real Vision, en edgy finanssajt där min bäste USA-kompis Ash råkar jobba och varje vardagkväll just som börsen på Wall Street stängt syns i en ”daily briefing”.

Kurvorna anger alltså rörelser på arbetsmarknaden sedan goddamned 1968 och ja, den spikraka pelare som går rakt ner genom golvet till höger berättar om det som hänt senaste två månaderna.
Vore jag mindre väluppfostrad skulle jag instämma med alla andra och bara slå fast fakta:
We’re fucked.