Tricket för att hålla depressionen stången i den här alltmer olidliga situationen är att inte tänka på allt man saknar i världen som försvann för några månader sedan, men ibland är det lika svårt som att intala sig själv att inte tänka på hur ont det gör i en inflammerad tand.
Som när New York ser ut så här strax innan skymningen och Manhattans skyline börjar glöda intensivt innan solen försvinner bortom horisonten långt ute i New Jersey-spenaten.

Så var det igår och det gick bara inte att låta bli att drömma om hur en dylik vårkväll skulle varit utan den här satans pandemin. Hur skrattsalvorna hade ekat ikapp med klirret från glasen på uteserveringarna längs andra avenyn på Upper East Side. Hur en ljummen vind skulle rafsat i kalufsen under en promenad genom det täta, bohemiska vimlet i Washington Square Park. Hur förväntningarna hängt i luften i de vindlande kvarteren i West Village. Hur hettan slagit emot en i tunnelbanenedgången vid 23:e gatan och Lexington. Hur öronen bågnat av kakafonin från tutande bilar, gatumusikanter, tjattrande människor och skateboard-hjulens skrapande i asfalten vid trappavsatserna på södra Union Square. Hur gott det luktat under jakten på bra roadtrip-skildringar bland hyllorna på Barnes & Noble. Hur tonerna från den tidiga föreställningen med en het jazzkvartett strömmat ut från Blue Notes öppna panoramafönster på tredje gatan. Hur en kall Fat Tire svalkat strupen på Broome Street Bar medan första inningen i en baseboll-match börjat på en liten tv ovanför baren. Hur de höga klackarna på sant ”Sex and The City”-vis smattrat i kullerstensbeläggningen i Meat Packing District. Hur taxin norrut liksom knuffat sig fram i den omöjliga trafiken på Park Avenue – samtidigt som den klassiska vinjetten från 1010 Wins-nyheterna skrällt i transistorn. Hur det det känts att stånga sig in i den larmande after work-trängseln på Wollensky Grill, klämma ner sig vid ett litet bord och hojta in en drink…
Men hjärtat går bara sönder och sådana fantasier, så de måste stängas av. Omedelbart.
• • •
Komissionären för folkhälsan i New York City, Oxiris Barbot, är i trubbel.
Enligt New York Post ska hon ha svarat ”I don’t give two rats’ asses about your cops” (kort sagt: ”Jag skiter i dina snutar”) när en NYPD-chef i början av krisen begärde 500 000 munskydd.
Samtliga polisfack kräver hennes omedelbara avsked och borgmästare de Blasio lär inte ha något annat val än att lyda. Men att byta den högst ansvariga på den lokala hälsomyndigheten mitt under en pandemi – i den värst drabbade staden i världen – är kanske inte helt lyckat.
• • •
En torsdagkväll som den som väntar nu hade det varit smockat med bekanta på stambaren Hudson Malone på 53:e och från jukeboxen…nej, just ja, det går inte att tänka på det där!