Nu blöder det lite i hjärtat hos denne mama’s boy…
Igår var det nämligen på dagen 60 år sedan mamma och pappa gifte sig, i Amsbergs bedårande kapell strax norr om Borlänge, och det jubileet fick mamma dessvärre fira själv. Pappa lämnade oss redan sommaren 2002 – på tok för tidigt, han förtjänade minst ett decennium till – och hon sitter ju, som 70-plussare (och lite till…) lydigt isolerad i sin lägenhet.
Som jag tidigare skrivit om i den här krönikan är oron för henne och hur hon har det allra värst av allt i den här alltjämt overkliga situationen.
Därvid är jag sannerligen inte ensam, människor över hela världen ängslas över föräldrar och andra äldre familjemedlemmar, men tanken på det ensamma diamantbröllopet…det gjorde extraordinärt ont.
Dessbättre är mamma mindre blödig än sin avkomma och bara kvittrade när jag ringde. Högtiden till ära hade hon minsann fått champagne levererad av Roger – min änglalike barndomsvän i kvarteret intill – och beställt särskilt god mat från en restaurang på stan. Det skulle skålas och sjungas och pratas med porträttet av pappa på köksväggen…
Well, det är bland annat tack vare den där livsglädjen och den där andan hon inte bara är mamma i största allmänhet – anledningen till att jag sedan starten haft skor på fötterna och mat på bordet och sedermera blivit en någorlunda fungerande människa – utan en av mina bästa vänner.
De gånger hon varit här – som på bilden nedan, från en föreställning av ”Madama Butterfly” på Metropolitan-operan, när lätt förskräckta bänkgrannar fick en ingående lektion om var Jussi Björling växte upp… – har New York häpnat över hur två släktingar kan fnissa och skratta så mycket, och lika är det när vi om somrarna kryssar runt bland Dalarnas caféer på jakt efter det ultimata wienerbrödet (Vidablick på höjderna söder om Rättvik tog priset senast). Jag vet inget roligare.

Nå, jag ber att få ta tillfället i akt och utbringa ett rungande hurra på bröllopsdagen.
Järnbröllopet, om tio år, firar vi tillsammans – och jäklar vad vi ska fnissa då!
• • •
I natt dök en sjuttonårig landsmaninna upp i Anderson Coopers och Sanjay Guptas ”Corona Virus Town Hall” på CNN – den elfte i ordningen, tror jag dystert nog att det var.

Lite coolt.
• • •
Apropå de äldre skrev Britta Svensson, som det är en stor ära att äntligen få dela spalter med, igår en krönika jag tyckte var väldigt bra. Enligt den uppfostran jag fick – av ovan nämnda mamma – förtjänar de äldsta i samhället mest respekt och aktning av alla, och det är en bedrövlig sorg att de ska behöva lida som de gör nu.