Inga veteraner paraderade nerför femte avenyn, inga dimslöjor av bbq-os spred sig genom parkerna under jättelika cook outs, inga glas kunde höjas för absent friends på barerna…
Men det gick förstås inte att hindra New York från att fira Memorial Day för det. Praktiskt taget hela staden – vid det här laget förtvivlat less på rådande semi-lockdown – gick ut och välkomnade sommaren.
Själv irrade jag mig för första gången sedan februari söder om 14:e gatan, kryssade ner längs den gamla favoritsträckan av Broadway och hamnade till slut i Washington Square Park – Greenwich Villages luggslitna, förment bohemiska hjärtpunkt.
Där pågick verksamheten som vilken helgdag som helst – utan särskilt ambitiösa ansatser till social distansering. De sedvanliga downtown-borna och studenterna trängdes på parkbänkar och gräsmattor – även om studenterna blivit betydligt färre sedan NYU stängde alla klassrum och ”dorms” i de kringliggande kvarteren – mer eller mindre uthärdliga gatumusikanter jazzade i skuggan av Manhattans egen lilla Triumfbåge, sjaviga langare smög i rabatterna och viskade om piller och plantor, hundar skällde i sina inhägnader – och i den torrlagda fontänen mitt i parken hängde de coola skejtarna, precis som i 25 år gamla, kontroversiella Larry Clark-filmen ”Kids”.







Det var dock något som saknades, kände jag på min egen bänk i nordöstra hörnet – rakt över gatan från fastigheten där Will Smith bor i ”I am Legend”, en film man lätt återkommer till om och om igen just nu… – och efter en kvart trillade quartern ner:
Turisterna.
Det är inga turister alls i stan längre. Inga besökare. Inga gäster. Några fastnade när allting stängde och flygtrafiken till Europa och delar av Asien stoppades i mars, men nu har de allra flesta lyckats ta sig härifrån och bara innevånarna, själva new yorkarna, är kvar.
I en stad som, enligt officiell statistik, tar emot över 65 miljoner resenärer varje år är ju det oerhört. En hel dimension i stadsbilden försvinner, en hel beståndsdel i vardagen upphör att existera.
”Skönt”, hade många säkert slentrianmässigt svarat om de för några månader sedan fått frågan om hur de skulle känna ifall alla turister försvann, men som någon sa för ett par dygn sedan:
Alla hatar turister – tills de inte dyker upp längre.
De out-of-towners som varje dag, året runt, väller in på JFK och Newark och LaGuardia är inte bara livsviktiga för den lokala ekonomin, eftersom de bor på hotellen, äter på restaurangerna, går på Broadway-showerna, handlar i butikerna och dricker i barerna. Deras närvaro betyder oerhört mycket även för själva vardagslivet på Manhattan, för pulsen och energin – och för stadens självbild.
Kort sagt – vi saknar er som inte är här och hälsar på!
Dessvärre lär det dröja innan de verkligt månghövdade skarorna återvänder. Ingen vet när det går att resa som vanligt igen, allra minst över Atlanten, och även då kommer många gissningsvis att tveka inför tanken på en weekend eller en vecka i det tätbefolkade kaos där den amerikanska corona-katastrofen detonerade.
Så vi får fortsätta sitta här och blänga på varann ett bra tag till – även i Washington Square Park.
• • •
Det hann bli några online-balunser under långhelgen – formellt inrättad för att hedra minnet av de som dött i USA:s krig, men numer också betraktad som högtiden som markerar officiell start på den amerikanska sommaren – och även om sådana fester såklart inte kan mätas med the real thing gör de ändå gott. Nånting är bättre än ingenting, som vi får säga om det mesta just nu.
Dock:
Ett verkligt problem med digitala sammankomster, åtminstone för oss som bor själva, är att de slutar så skoningslöst abrupt. När man bryter upp efter vanliga utekvällar sker skiftet från exalterande action till godnatt-läge i mer barmhärtiga faser. Man dricker ur, betalar notan, kramar sina vänner, hojtar några sista dumheter åt varann på gatan utanför, hoppar i en taxi och kommer först därefter hem till en öde lägenhet – och tycker i allmänhet att det är skönt. Nu trycker man på en knapp och så blir det omedelbart tyst och tomt och ensamt. Inte helt hälsosamt, tror jag. Zoom och Facetime och de andra får uppfinna något slags filter så vi glider ur våra möten i något slags etapper…
• • •
Förra veckan uttryckte jag förhoppningar om att de dagliga dödstalen här i New York skulle sjunka under 100 för första gången sedan mitten av mars – och Gud hörde bön. I fredags var vi nere på 84. Sedan steg de visserligen till 109 ett dygn senare, men igår landade vi på 96 igen.
Det är fortfarande skakande siffror – så sent som i februari hade det varit en enorm världsnyhet om 96 New York-bor dött i någon form av katastrof – men efter vad vi gått igenom känns den där 100-gränsen extremt viktig.
Här är en bön om att vi till nästa amerikanska storhelg – 4th of July – kommit ner på så hanterbara nivåer att vi faktiskt kan ha bbq-osande cook outs och sitta i barerna.
• • •
Ytterligare några bilder från bloggens Memorial Day-utflykt.