Så sent som i början av mars hade en new yorker med mask ute på stan blivit lika uttittad som jag hör att man blir hemma i Sverige.
Nu är det tvärtom. Det är de som vågar sig ut utan mask som får onda ögat. Ja, ibland dessvärre mer än så. På sina håll är stämningen så uppjagad att vansinne av den här sorten utbryter (fast när ni ser videoklippet i den länken…ha i åtanke att det är filmat på Staten Island, New York Citys eget Ankeborg…)
På andra håll i landet har maskbärandet, av nyhetsrapporteringen att döma, blivit en ideologisk fråga. Många konservativa i södern och mellanvästern tycks se munskydden som symboler för inskränkta fri- och rättigheter och vägrar helt enkelt bära dem – även i butiker och på restauranger vars ägare vägrar serva den som bryter mot myndigheternas påbud i frågan (tänk den som fick gå på restaurang…jag skulle acceptera hockeyhjälm med helvisir för privilegiet att sitta vid ett restaurangbord igen).
Att till och med något så futilt ska behöva orsaka motsättningar och bidra till den redan alarmerande splittringen. Känslan att USA håller på att slitas sönder blir bara starkare.
Här, i NYC, trummar politiker, hälsovårdsansvariga och vetenskapen oavbrutet in att det inte i första hand är för att skydda oss själva vi ska bära mask – utan för att i möjligaste mån undvika att smitta andra. Det handlar alltså om ren solidaritet. Grundpremissen är fortfarande att det i högsta grad är möjligt att vara smittad, och kunna föra viruset vidare, utan att ha symtom.
Den här illustration används för att vi ska förstå.

Alltså: Om jag bär mask och möter någon utan mask som är smittad löper jag rätt avsevärd risk – men om jag är smittad och har mask och möter en frisk utan mask reducerar jag risken att göra min medmänniska sjuk. Och bär vi båda mask – Disco! Nästan.
Naturligtvis kan inte jag – lika grundligt utbildad i smittskydd som i konsten att konstruera nyckelharpor – gå i god för att dylika påståenden och procentsatser stämmer, men det är vad de säger åt oss och jag lyder de lokala förordningarna och känner dessutom att det väl åtminstone under en fucking pandemi är OK att vara lite klichéartad och ta det säkra före det osäkra.
No?
• • •
Det här budskapet, som en god vän fotograferade på en dörr på södra Manhattan och sedan skickade till mig i Midtown igår, slår verkligen an något.

Som jag skrev för bara några dagar sedan är den säkert lite barnslig och fånig, känslan av att vi som satt igenom New York-katastrofens svartaste nätter utvecklat en samhörighet som de som flydde härifrån aldrig kommer vara del av – men den finns där ändå.
Vi stannade och tog hand om stan at her darkest hour, vi stod varje kväll i våra fönster och på våra balkonger och visade vårt stöd för de verkliga hjältarna, vi var här…New York tillhör oss lite mer än hon tillhör de som såsmåningom kommer tillbaka och tar del av vardagen igen. Det känns så vare sig det är fel eller inte.
• • •
Apropå ”ta det säkra före det osäkra” kan ingen påstå något annat än att beredskapen i mitt kök är god…

Graden av allvaret i dekreten om hur noga det är med sterilisering av alla varor och förpackningar som förs in i lägenheten har dämpats avsevärt senaste månaden, och vänner messar tålmodigt om att jag inte behöver överdriva, men igen: Det säkra före det osäkra…jag har svårt att släppa det begreppet.