En vanlig dag i New York-karantän.
Vaknar, av att väckarklockan ringer, strax efter tolv. Sent, jo. Men jag somnade inte förrän vid halv sex. Mina vanor överensstämmer inte precis med mjölkbondens i vanliga fall heller, men pandemi och semi-lockdown genererar extraordinärt exotisk dygnsrytm.
I mars och april innebar de första sekunderna i vaket tillstånd ibland en kort respit. För några skonsamma ögonblick, innan alla sinnen var med, kändes allt som vanligt. Sedan kom insikten som en örfil: Just ja…
Det fenomenet har upphört. Den nya verkligheten är etablerad nu, inte ens nymornad hjärna gör sig några illusioner. Så det är bara att gå igenom dagens plågsammaste procedur på en gång; sträcka sig efter telefon och laptop och med andan i halsen scanna av det som hänt sedan halv sex. Är alla nära fortfarande friska? Pekar kurvorna åt rätt håll? Ingen ny artist jag håller av har väl strukit med?
Ja, mja, nej, lyder svaren någorlunda barmhärtigt den här gången.
Går upp. Äter en blygsam frukost. Duschar och tar på mig rena kläder – för släpper man på ambitionerna i det avseendet, som vissa stay-at-home-beordrade vänner erkänner att de gjort för länge sedan, blir tillvaron snabbt sunkig som en Charles Bukowski-novell. Ringer ett par samtal, svarar på några mail och ser om Andrew Cuomos presskonferens från tidigare under förmiddagen. Han har inga mindre än Chris Rock och Rosie Perez med sig på podiet – för att, påstår han, få hjälp att understryka att det är ”coolt” att bära ansiktsmask.

Vilka svenska celebriteter hjälper Löfven att hamra budskapen nästa gång?
Får meddelande om att ett försändelse från Sverige anlänt och kan hämtas i källaren. Slänger på ett munskydd – obligatoriskt så fort dörren så mycket som öppnas – och tar hissen ner. Det är en laddning snus – Ettan löst – som bara något dygn efter online-beställning budats hit. Det är tveklöst den vanligaste frågan jag får av svenskar på besök i New York. ”Hur gör du med snuset när du bor här?”. Just så går det till. Jag beställer på nätet och ett par dagar senare landar det ett UPS-paket på 38:e gatan. Mycket smidigt. I början av corona-krisen lät det som att det skulle kunna bli problem med leveranserna – presidenten talade ju om stängda gränser även för varor – och det hotet oroade nästan lika mycket som viruset i sig. Om jag fått slut på snus mitt i en satans pandemi….oh, boy. Men allt har fungerat som vanligt. och det är extra lyckat när det kommer nyheter av den här sorten. Om det stämmer, att nikotin från snus kan skydda mot smittan, torde jag ha en invärtes hazmat-dräkt för jag har snusat – extremt mycket varje dag – sedan jag var tretton år och det är ganska precis 40 år sedan, det.
Desinficerar paketet – förlåt, ni som tycker att det är overkill; old habits die hard… – och spritar händerna. Sedan börjar jag jobba på några sporttexter – med en magiskt färsk prilla under läppen.
Tar någon timme senare på nytt munskydd för dagens promenad i östra Midtown. ”Hey, vad tror du, när får vi se Rangers igen”, frågar dörrvakten Simon genom sitt mycket mer avancerade munskydd nere i lobbyn. Ja, säg det.
Runt hörnet på andra avenyn väntar en glad överraskning. Lilla caféet Grand Central Coffee Center har börjat med take away-försäljning i dörren. De öppnade så sent som i slutet av februari och det ödet får ju betraktas som nästan komiskt grymt. Bara några veckor senare stängde hela New York och jag tog för givet att kvarterets enda ambitiösa kaffeställe skulle konka direkt. Men de vägrar tydligen ge upp. Så för första gången sedan hela krisen började köper jag en kaffe ute på stan och går och sätter mig på en trappavsats. Det skänker en större lyckokänsla än vad som borde vara möjligt.


På Gristedes, min lokala supermarket, är kunderna få och hyllorna – till skillnad från i mars – välfyllda. Det finns till och med toapapper. Köper ett tolvpack. För säkerhets skull. På vägen hem lämnar jag in en MegaMillions-talong i delin på hörnet – nu åter öppen dygnet runt efter några chockerande veckor med neddragna jalusier efter 21.00. En ensam vinnare kan dra hem 336 miljoner dollar på fredag. 3.3 miljarder kronor alltså. Skulle inte sitta helt dumt i det här läget.
Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen skriver jag om NHL-hockey. Tills 19.00. Då är det dags att gå ut på balkongen och hylla the frontline workers. Intensiteten i den ritualen har börjat klinga av en smula, men ännu är vi ett gäng som applåderar, slår i kastruller och blåser i visselpipor.
Beställer en lasagne från Gemini diner och intar – efter ny munskyddsexpedition till lobbyn – den rätt andefattiga anrättningen framför tv:n. Bilderna på mordet på George Floyd i Minneapolis vevas oavbrutet. De är helt outhärdliga att se. Och reaktionen är inte helt oväntat ursinnig – främst i Minny men även i andra städer. Inklusive New York. 70 människor greps under oroligheter på Union Square för några timmar sedan, säger dom på CNN. Det kan bli en lång het sommar i USA.
Skriver lite mer, skickar färdiga texter till de som ska ha dem och ställer mig sedan, som så ofta, i vardagsrumsfönstret och bara glor på tomheten. Det slår mig att jag inte varit ute efter mörkrets inbrott på snart tre månader. Borde göra som en kompis och hyra en bil och bara susa runt på öde gator och avenyer. Som Ryan Gosling i ”Drive”. Fast på Manhattan istället för i LA. Nästa vecka kanske. Vilka bilder jag skulle kunna publicera här. Fast det blir nog inget. Är för harig.
Natten slutar med några glas vin och gamla avsnitt av ”Bloodline” på Netflix, helt oväntat. Och snart är klocka 05.30 igen…