Som Travis Bickle säger i ”Taxi Driver”:
Days go on and on and on…
Den ena flyter ihop med den andra och bildar till slut en enda evighet, utan separabla markörer mellan morgon och eftermiddag och tisdag och lördag.
Vissa sekvenser i denna evighet är ändå okej, jag lyckas intala mig själv att allt snart blir bra och klarar av att fokusera och jobbar – alltså skriver – med något som rentav kan kallas lust.
Andra gånger känns allt bara hopplöst.
Som idag.
Efter en natt av orolig sömn och konstiga mardrömmar – det händer definitivt konstiga saker i hjärnan när den berövas normal stimulans – vaknar jag tung och sur och mörk i sinnet och får sedan inget gjort på hela dagen. Går bara runt i oro och rastlöshet och tristess. Ligger i soffan och tittar i taket. Går in i sovrummet och blänger i bokhyllan. Slösurfar på datorn. Öppnar kylskåpsdörren och stänger igen. Börjar diska, för naturligtvis har diskmaskinen passat på att gå sönder lagom till denna kris, men slutar efter två vinglas. Står i fönstret och glor på tomheten där ute – och blir bara dystrare för som om det inte vore nog med allt annat är Manhattan de flesta dagar insvept i ett grått, regnsjukt dis.

Normalt skulle värmen och fukten börja ta över på allvar nu, i skiftet mellan månaderna april och maj, men det envisas med att vara kallt och blåsigt och regnigt och grått.
Det är ju bra såtillvida att färre frestas att bryta sina karantäner och gå ut och smitta varann, men vad fan – vi vill snart få möjligheten att ta reda på om det finns någon bäring i den fåfänga teorin att värme och solsken kan slå knock på viruset.
Fast nä.
Kylan bara består.
Then again:
Alla sitter i samma vingliga båt, så det är bara själviskt att gnälla – och det hjälper inte det minsta.
Så till slut sätter jag mig ändå och tvingar mig att börja skriva: ”Som Travis Bickle…”.
• • •
Idag förvandlades New York till Boston.
Där, i den förföriska Massachusetts-metropolen, stänger tunnelbanan – en väldigt pittoresk en, med underligt korta tågset – alltid på nätterna medan New Yorks rullar 24/7.
Tills nu.
Guvernör Cuomo har just beordrat MTA, New York Citys motsvarighet till SL i Stockholm, att för första gången någonsin stänga the subway mellan 01.00 och 05.00 – för att alla vagnar ska kunna hinna ”djup-rengöras”, som det heter.
Klokt beslut, verkar det som. Tunnelbanan har varit en av stans verkliga smitthärdar och närmare 90 MTA-anställda har avlidit i Covid-19.
Men New York-nätterna blir ännu mer spöklikt tysta…
• • •
I flera dygn har några av oss undrat vad som hänt Anderson Cooper.
Måndag, tisdag och onsdag var hans kvällshower bara fimpade, utan förklaring, och i tider som dessa väcker ju det oroliga frågor.
Men ikväll dök kanalens störste stjärna upp igen, i veckans obligatoriska ”Corona virus town hall” med Sanjay Gupta – och meddelade i direktsändning att han med hjälp av surrogatföräldrar blivit pappa till sonen Wyatt Morgan Cooper.
Riktigt vad det rör mig undrar jag också, men det var ett så fint och varmt ögonblick mitt i det här mörkret att jag blev alldeles tagen.
• • •
Nå, nu har vi alla fall den längsta och mest miserabla aprilmånaden på ett sekel bakom oss.
Maj lär inte bli lättare, i alla fall inte här, men vi har – förhoppningsvis – kommit lite närmare slutet på mardrömmen.