Dagens banala lilla iakttagelse:
Så många små, oväntade detaljer blir helt uppfuckade under livet i karantän.
Som kaffekonsumtionen.
I normala fall dricker jag oerhörda mängder kaffe varje dag, i flykten på fik ute på stan såväl som – framförallt – här hemma. En kanna nybryggt jolmigt, nästan genomskinligt amerikanskt blask puttrar alltid i det lilla köket, inte använt till så mycket annat, när jag sitter i lägenheten och jobbar.
Nu kan jag inte dricka något alls. För första gången någonsin står hela samlingen av koppar och muggar intakt och diskad i köksskåpet.

”Va”, utbrister en vän i ett mail, ”New York ÄR ju kaffe”.
Tell me about it.
Men när världen är som den var förr gör man, under promenader och ärenden och all annan vanlig verksamhet, slut på så pass mycket energi att de rikliga mängderna går att hantera utan problem. Nu sitter jag för det mesta bara här och går inte längre än från soffan till skrivbordet – och det visar sig att även små doser koffein blir för mycket.
Jag testade några gånger i början – och när jag la mig på kvällen var hela huvudet som en nyinskruvad 90-wattslampa. Det gick omöjligen att somna.
Så nu får jag nöja mig med…tja, mineralvatten.
Ett oerhört futtigt problem i sammanhanget, i sanning, men jag saknar mitt kaffe och ser fram emot dagen när det går att dricka som det ska drickas i den här staden.
• • •
För första gången på väldigt länge var antalet döda i delstaten – och då handlar det nästan uteslutande om New York City och Long Island – färre än 300 igår. Alltjämt förfärligt förstås, varje förlorat liv är en katastrof, men det skänker i alla fall hopp att talen går ner.
Problemet är att vi hamnat på en platå vad gäller antal patienter som varje dag skrivs in på sjukhusen för att de är sjuka i covid-19. De har varit mellan 900 och 1000 i över en vecka och det är för all del väldigt många färre än under kulmen för tre veckor sedan – och oerhört många färre än vad de lokala myndigheternas ursprungliga skräck-modeller hotade med – men det indikerar att rätt ordentlig smittspridning fortfarande pågår där ute.
Först när även de kurvorna planar brant utåt kommer det kännas om inte bra så i alla fall bättre.
• • •
Nu är det snart lördagkväll. Då ska jag på fest. Online alltså. Inte riktigt som en klassisk Saturday Night på Manhattan, men hey – det är i alla fall nära hem efteråt.