Det är i alla fall inte 1990.
Man kan, faktiskt, trösta sig med den insikten.
Om den här krisen inträffat då, för 30 år sedan (det utlöser för övrigt en kris i sig att konstatera att det gått tre decennier sedan det var 1990…), hade det varit så oerhört mycket värre att sitta i karantän och semi-lockdown av den sort vi har här i New York City.
Då fanns inget internet, inga riktiga mobiltelefoner, ingen mail, inga streaming-tjänster, inga tv-serier att beställa ”on demand” och sannerligen inga möjligheter att SE och prata med sina vänner på konferens-sajter.
Det enda man kunnat göra under en stay-at-home-order i de antika tiderna hade varit att se linjär tv, mata VHS-kassetter i videon och prata i gammal ång-telefon – för enorma summor om man varit fast i USA och behövt nå anhöriga, arbete och vänner i Sverige hela tiden.
Tack vare alla tekniska landvinningar sedan dess går detta, försöker jag påminna mig när det känns som mest miserabelt, ändå att uthärda på ett annat sätt.
En lördag som den som just passerade var det till exempelvis möjligt att ha fest – med flera vänner. Först öppnade jag en flaska vin och avnjöt en bättre middag, beställd online – förstås – från ett förtjusande stekhus långt borta på sjätte avenyn. Och sedan kopplade jag upp mig mot Ash och Pete och Katie och Alex på Zoom och under några muntra timmar lyckades vi som vanligt jabba upp rätt så bra. Saturday Night Feeling.


Nej, denna nya form av umgänge kan förstås inte jämföras med hur det var när vi före pandemin liknande kvällar möttes fysiskt på Hudson Malone och Neary’s och Wollensky Grill och gamla P.J Clarke’s och alla andra stamhak – det här är ett inpikast east side-gäng, även om Pete bor på Upper West och Alex och Katie till och med i Jersey… – men så våldsamt skiljer det sig ändå inte åt.
Vi babblar och skålar och dricker och blir oense om politik och baseboll och huruvida “bullshit” eller ”horseshit” är effektivaste frasen när någon pratar strunt. Då och då reser sig någon och går på muggen, eller försvinner ut i köket för att blanda en ny drink, och samtidigt börjar jag sms:a med andra vänner och tittar lite på nåt som händer på tv:n. Sedan brytar jag bryskt in i diskussionen igen, för att Ash påstår att ”Seinfeld” är en överskattad tv-serie…
Ungefär så fungerar ju även det verkliga barhänget och man får som sagt försöka påminna sig ett, trots allt, upplyftande:
Det hade omöjligen hade gått rekreera 1990.