I helgen kom våren till New York – vi hade varmt och soligt både lördag och söndag – och nej, det var inte lättare för människorna här än någon annanstans att upprätthålla beordrad social distansering under så förföriska omständigheter.
I Central Park berättas att det var så fullsmockat på gräsmattor och gångar att folk knappt tog sig fram – och farbror polisen bötfällde över 50 personer för särskilt graverande oaktsamhet. Ja, i Tompkins Square Park i ruffiga East Village ska tre stackare till och med ha gripits av samma skäl.
Hur myndigheterna ska få stan att respektera de nya förordningarna framöver, när det outhärdligt heta ångbad som kallas New York-sommar utbryter på allvar, övergår mitt förstånd. Då GÅR det inte tillbringa hela dagar i små lägenheter, man börjar ju flämta av blotta tanken.
Själv har jag inga problem att hålla avstånd under lördagseftermiddagen för jag vågar inte ta mig så långt som till Central Park; jag kommer bara till Grand Central Terminal – och får där uppleva starkaste ”Will-Smith-i-I-am-Legend”-känslan hittills.
Grand Central är, tillsammans med Penn Station borta på västsidan, Manhattans stora tåg- och tunnelbane-knytpunkt med cirka 67 miljoner passagerare om året och myllret i hallarna och gångarna i den magnifika Beaux Arts-kolossen vanligtvis helt infernaliskt.
Nu…ja, jisses
Anläggningen håller fortfarande öppet, pendeltågen mot Westchester och Hudson Valley och södra Connecticut går alltjämt, men sånär som på några poliser, en och annan förskrämd resenär och enstaka nyfikna ute på samma slags spaningsuppdrag som jag ligger den tom och öde. Alla butiker och restauranger – inklusive magiska Oyster Bar i källaren och Apple Store på östra mezzaninen i ”the main Concourse” – är stängda och hela sektioner, som Vanderbilt Hall där jag såg Paul McCartney göra en exklusiv spelning förra hösten, avspärrade.
Det kan inte vara så här, tänker jag när jag hör ekot av mina egna fotsteg i i just den bedårande ”main concourse”-hangaren.
Men det är det.

Lite senare tar jag mig till Bryant Park, den prunkade lilla fyrkanten bakom det stora biblioteket mellan femte och sjätte avenyn där de har betagande filmvisningar under bar himmel på somrarna och en älskad skridskobana på vintrarna.
Nu rör sig en och annan medmänniska under de lönnliknande platanträden, äntligen gröna igen efter vinterhalvåret, men särskilt många är de inte så det känns okej att sätta sig på en avsides belägen stol och ta in scenariet.
Efter alla dygn inomhus är det exceptionellt skönt i den lätta, varma vinden och vore det någon annanstans skulle jag antagligen njuta av det som känns som frid också.
Men frid ska inte finnas på Manhattan. Det strider mot hela den ultra-urbana idén – på samma sätt som ett skramlande, fullpackat tunnelbanetåg skulle göra i en svensk skogsglänta.


Så känslan blir densamma .
Det kan inte vara så här…