Som vi sett på frapperande bilder från hela världen har naturen, främst i form av vilda djur, lite försiktigt och förvånat återvänt till övergivna stadsmiljöer de senaste månaderna.
Well, här i New York är det inte i första hand söta pingviner, getter eller – som i Venedig – delfiner som passar på att ockupera Times Square och femte avenyn medan de störiga representanterna för den vanligtvis dominanta arten homo sapiens sitter inomhus i och trycker i semi-lockdown.
Det är råttor.

De väller inte ut på gatorna för att de uppskattar det nya svängrummet.Utan för att de är desperata. Deras försörjningslinjer – ”the supply chain”, som man säger här – består i huvudsak av sopor och rester från restauranger. Generation efter generation i samma ”släkt” kan, läser jag i New York Times, leva på det som slängs i gränderna från ett enda etablissemang – och leva gott.
Vad som då händer när varenda restaurang slår igen, och håller stängt i två månader, behöver man inte ha alltför livlig fantasi för att föreställa sig.
Råttor och annan ohyra – små möss, inte minst – har vi, liksom innevånarna i alla amerikanska storstäder, alltid problem med. Det sägs att det går åtta bruna, håriga monster med långa, äckliga svansar på varje människa i själva New York City och om det stämmer är de 80 miljoner. Drygt. Runtomkring oss, sällan många meter bort från någon, enligt Robert Sullivans lika skrämmande som lysande bok ”Rats – ”Observations on the history of the city’s most unwanted inhabitants” (Beställ på Amazon eller liknande sajt!)
För det mesta håller de sig utom synhåll – såvida man inte har otur att befinna sig på en tunnelbanestation när hundratals plötsligt, och av oklar anledning, vimlar och krälar på spåret i tio-femton sekunder; en rätt så skakande upplevelse om jag får säga det själv. Eller känner en svepa förbi runt byxbenen under bordet på mindre nogräknad restaurang. Eller sent om natten promenerar på öde gata och ett stort as får för sig att korsa ens väg hem från – exempelvis – B-bar i East Village.
Men nu har de alltså lika mycket kris som vi pandemi-drabbade människor. Vi lämnar inga smulor åt dem längre och de är hungriga. En brutal konsekvens, om man ska tro ovan nämnda NY Times-artikel: Kannibalism. De starka äter upp de svagare – och avkomman.
Scary?
Ja, men inte så scary som uppgifterna om att det inte räcker. De kommer att leta på den föda de vill ha, no matter what, och från matrester emanerar doftmolekyler och de doftmolekylerna kan en utsvulten råtta navigera sig fram efter som en värmesökande missil.
Med andra ord:
De kommer mot våra lägenheter. Och nej, det hjälper inte att, som jag, bo på 48:e våningen i ett hyggligt modernt hus. Gnagare tar sig fram överallt, genom vilka små öppningar som helst.
Det är kort sagt dags att skaffa katt…
• • •
Många dystra rapporter om läget i USA idag. Vi må – tills vidare i alla fall – ha stångat oss genom det mest kompakta mörkret här i New York, men i resten av landet börjar det se för jävla bekymmersamt ut. Några delstater nere i södern…de känns helt försvarslösa. Även där HAR dom offentliga sjukhus, men så mycket färre och så mycket sämre än i NYC (att det i Europa ofta påstås att vi inte har några alls, ens här i stan, får vi dividera om en annan gång).
För oss som tittar på CNN – you know, the bleeding hearts på kusterna… – värmde det dock att se att Chris Cuomo äntligen fått lämna sin källare och för första gången sedan han drabbades av en rätt så nasty variant av covid-19 sista mars var tillbaka i studion på Manhattan för kvällens ”Cuomo Prime Time”.

Inget stort för hela mänskligheten, för att travestera Neal Armstrong, men ändå lite hoppfullt.
Om storebror guvernören nu bara kan förbjuda coronaviruset att någonsin visa sig här igen…