Moln som hämtade från en biblisk sägen stävade in över Manhattan i början av den gångna helgen.

En händelse som såg ut som en tanke, skulle man kunna säga. För nu börjar det verkligen mörkna i den här staden – och i det här landet.
Så sent som förra måndagen var det omöjligt att föreställa sig att något värre än den pågående corona-krisen skulle kunna drabba USA – men en vecka senare har en pandemi som dödat över 100 000 amerikaner, och fortsätter skörda tusentals offer på daglig basis, de facto hamnat i radioskugga. Vi tänker knappt ens på den längre. Vi är för upptagna med att vara omskakade över det som hänt sedan Minnesota-polisen Derek Chauvin för en vecka sedan torterade den svarte mannen George Floyd till döds – inför rullande kameror.
De bilderna – vidrigare och mer chockerande än något annat de flesta av oss sett – blev verkligen strået som efter evigheter av orättvisor och vettlöst polisvåld visavi minoriteter slutligen knäckte den amerikanska kamelens rygg och plötsligt råder fullständigt kaos i hela nationen. Det brinner i Minneapolis, det brinner i Los Angeles, det brinner i Washington, det brinner i Atlanta, det brinner i Nashville, det brinner i Philadelphia, det brinner i Chicago, det brinner i Detroit, det brinner i Seattle, det brinner i sanning här i New York City, det brinner överallt.
”Imperiet faller”, messar en förstummad vän och ja, sittande mitt i dygnet-runt-floden av rapporter om kravaller och upplopp och sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser/nationalgardet i varenda större stadskärna är det svårt att inte få intrycket att det här landet – som till följd av pandemin också befinner sig i ekonomisk depression – håller på att gå sönder.
Slitas itu.
Kollapsa
Klimatet är lika infekterat, och motsättningarna lika stora, som på 60-talet, tycker somliga. Well, 1860-talet i så fall, känns det nästan som att jag vill replikera. Då utbröt som bekant ett regelrätt inbördeskrig.
Så långt kan det inte gå nu, vill man i alla fall intala sig, men det är samtidigt extremt svårt att se hur den här situationen inte kommer eskalera – och hur vi i så fall inte kommer få genomleva förfärliga tragedier under sommaren.
Särskilt som presidenten, landets statschef, ”den fria världens ledare”, förefaller oförmögen att lugna de våldsamt upprörda känslorna där ute. Om något känns det snarast som att han med befängda och tondöva tweets underblåser den kanske värsta kris USA sett sedan just 1800-talet.
Men man får väl – hur fåfängt det än ter sig när nya kaosbilder från en ny oroshärd, Long Beach i Kalifornien, rullar in under söndagsnatten – försöka vara lite optimist och hoppas att en verklig förändring växer fram ur detta. Och att the worst case scenario inte realiseras under vägen fram till den förändringen. Döda kids i Lafayette Park utanför Vita Huset, eller var som helst, vore fullständigt katastrof.

Då är det, på riktigt, game over för USA.
• • •
Även om det inte längre står i fokus – vilket känns absurt att konstatera – har vi fortfarande coronaviruset hos oss och det känns inte helt behagligt att tänka på risken så många utsätter sig, och utsätts, för just nu. Det är inte alldeles lätt att kombinera demonstrationer och upplopp med bibehållen social distansering, om man man säger så.
Har vi otur får vi en ”spike” i antalet insjuknade om två-tre veckor.
• • •
”Nu är det ju ändå helt kört för Trump”, messar andra vänner och logiskt sett kanske det kan framstå som en given konklusion.
Fast hundra är det knappast.
Sommaren 1968 var det också revolution på gång, för att travestera Bob Hund – och i november det året sopade konservative ”lag och ordning”-kandidaten Richard Nixon hem en jordskredsseger mot vänsterhjälten Hubert Humphrey.
Sedan dess har demografin i landet förändrats, och den ”tysta majoritet” Tricky Dick vände sig till är varken lika stor eller konform längre, men det finns i den frågan inga självklara slutsatser att dra ännu.
• • •
Och så har vi haft seismisk aktivitet i Idaho och Montana och enligt oroliga experter kan det indikera att supervulkanen i Yellowstone snart får sitt första utbrott på 650 000 år.
Då blir hela Nordamerika obeboeligt och resten av världen får leva i nukleär vinter några år.
Det är förstås bara det som saknas…