Vi har öppet – men please hold.
Ett bra tag till.
Om New York City var en konsert – och så kan man definitivt karaktärisera detta sällsamma, kaotiska arrangemang till stad – har vi med måndagens ”re-opening” möjligen låst upp dörrarna till hörsalen.
Men ännu ska scenen riggas, soundcheck genomföras och läktarna fyllas.
Själva föreställningen dröjer – länge, länge.
Jo, det är lite mer liv där ute. Trafiken på andra avenyn har tätnat. Fler rör sig på trottoarerna om dagarna. Butiker som varit stängda sedan mars fyller på lagren igen. Och under en lång eftermiddag i ljuvligt solstekta Bryant Park går det nästan att ana konturerna av vanligt myller och trängsel och puls. Hey de spelar till och med pingis i det lummiga, nordvästra hörnet.



Det är en lisa att se och höra och vara med om. Det har ändå gått 95 dygn sedan det var sjunde mars och vi senast upplevde en normal dag på Manhattan.
Men sedan går jag hemåt i skymningen, österut längs 42nd Street, och får en svidande påminnelse om att orkestern så att säga inte ens stämt upp ännu.
Det är som att promenera på Hagavägen i Borlänge, från Centrum till Bullermyren, vid halv nio en onsdagkväll i september.
Allt är stängt. Trottoarerna ligger helt öde. Någon enstaka bil susar förbi varannan minut.
På 42nd Street. I New York. Mitt på Manhattan. Det ska omöjligen kunna vara så – särskilt inte när upprymda myndigheter just hängt öppet-skyltar i toppen av skyskraporna. Och snart måste det här tillståndet på något sätt verkligen upphöra och kulisserna aktiveras med människor och energi och stress och jäkt och larm och sorl och action. Tålamodet börjar ta slut. Vi vill höra musiken igen.
• • •
Det har gått en vecka sedan de regelrätta kravallerna rasade – och de alltjämt talrika demonstrationerna genomförs utan skärmytslingar när polisen inte längre behöver se till att ett poänglöst utegångsförbud åtlyds.
Men det är spänt. Den relativa freden på gatorna känns skör. Demonstrationer slingrar sig fortfarande genom alla stadsdelar varje dag och ordningsmakten följer varje steg. Minsta gnista kan, anar man, få den vredgade branden att flamma upp igen.

För att nu inte tala om de längre perspektiven. Vad som skulle hända om poliserna i Minneapolis frikänns vid den framtida rättegången törs jag inte tänka på. ”Kan omöjligen bli så”, invänder du?. Det sa de efter den chockerande misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 också. Netflix och Amazon rymmer åtskilliga dokumentärer om vad som hände sedan.
Dagen när domen mot Derek Chauvin faller – någon gång i vinter, gissningsvis – bör nog den nervöse befinna sig någon annanstans i världen.
• • •
Vad gäller pandemin skulle New York kunna beskrivas som USA:s svar på Sverige.
Resten av landet ser fortfarande på oss här uppe i nordöst som resten av Europa ser på er. Misstänksamheten är djup. Alla från New York, New Jersey och Connecticut som reser till Florida måste exempelvis fortfarande underkasta sig två veckor i sträng karantän och tomten de har till guvernör där nere, Ron DeSantis, vägrar mildra det tre månader gamla dekretet.
Det känns helt nipprigt. New York VAR ground zero i mars och april, sure, men nu är det säkraste platsen på kontinenten eftersom stormen mojnat här men håller på att blåsa upp på allvar överallt annanstans.
Någon får upplysa DeSantis så jag kan köra ner och hälsa på familjen Sibner i Lakewood Ranch.
• • •
Den oväntade WHO-rapporten om att asymtomatisk covid-smitta är ”very rare” vill amerikanska myndigheter inte tro på, verkar det som.
Och undra på det. Om den stämmer har vi nämligen gjort väldigt mycket helt i onödan i det här landet…
• • •
Den klassiskt ångande New York-sommaren har slagit till med full kraft och a/c-aggregaten brummar på full spätta i alla rum.
Lite oroande. När för många hushåll brakar på med luftkonditionering samtidigt överbelastas det antika elnätet i denna landsända lätt, varmed omfattande strömavbrott hotar hela New York – och just nu är ju alla hemma.
Oh boy, en blackout a la sommaren 1977…det är verkligen det sista den här staden behöver nu.