Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 38

av Per Bjurman

”Jag sitter i en bar, jag sitter i en bar…”.
Så stod det i sms jag skickade till nästa alla jag känner i fredags kväll, för nu går det undan i ambitionerna att återaktivera vardagen i New York.
Egentligen får man ju inte sitta inne i barer ännu och när jag gick ut i den kokheta eftermiddagssolen hade jag inga andra föresatser än att dricka ett par kalla på trottoaren utanför stambaren här i kvarteret. För det är tillåtet. Man köper en öl, ett glas vin eller en drink i dörren och står sedan utanför och dricker. Som vore man i New Orleans. Bara det visade sig vara en sensationell kick efter exakt tre månader av tristess och ångest och ensamt muttrande i soffan.
Men precis som jag skulle sänka sista klunken i plastmugg nummer två och gå hem kom bartendern Tommy ut och sa att ”hey, vi vill ändå att du ska ha de bekvämt, sätt dig i hörnet i baren, var diskret och ha ansiktsmasken på dig när du beställer och pratar med oss”.
Ett ögonblick senare hoppade jag för första gången sedan början av mars upp på en hög barstol och jag har inte känt liknande lycka sedan Brage gick upp i Allsvenskan 1979. Det finns mycket lite här i tillvaron jag tycker bättre om än att sitta i barer och bara vara, tänka, läsa, lyssna och möjligen prata. Det ÄR livet för mig – och inget har jag saknat mer denna vedervärdiga vår och sommar.




Notera att mask hänger i ena örat…

Ytterligare några stammisar ramlade in de följande timmarna och det blev påfallande trivsamt och jovialiskt runt kranarna men vi höll social distans – detta hemska begrepp – och hade maskerna på mellan klunkarna.
Fönstren ut mot andra avenyn stod på vid gavel för kvällen var varm och alla som gick förbi, inklusive polisen, såg vad som pågick men ingen orkade klaga på att vi bröt mot reglerna.
Det stärker känslan att vägen tillbaka till livet ligger öppen.
Å andra måste såväl min bar som alla andra i grannskapet stänga vid nio och den absurda anomalin – ett New York som likt ett annat Skövde har last call strax före 21.00! – indikerar att det fortfarande dröjer innan vi är framme.
• • •
Sviten höll i 93 dygn.
Så många kvällar i rad – från tolfte mars och framåt – har jag och min buddy Ash på Upper East Side hörts digitalt, antigen på Zoom och Facetime, för att hålla modet uppe hos varann.
Men på fredagkvällen bröts denna ”streak” och när vi nu inte längre befinner oss ens i semi-lockdown är väl den kontakten inte lika nödvändig, men det var verkligen bra jobbat av oss och lite vemod känner jag.
Får nog ta och ringa upp när jag satt punkt här…
• • •
Nere på St. Marks Place, i East Village, blev det tydligen lite väl mycket partaj under helgen och i natt fick polisen åka dit och säga åt folk att gå hm.
Det var inte populärt. Som New York Post skriver. ”They’ve gone from booze to boos in East Village”.
Fyndigt.
Men hur mycket barerna och folklivet lockar får vi ju försöka fatta att vi fortfarande har viruset hos oss och att ett avsevärt mått av försiktighet därför fortfarande är nödvändigt.
• • •
Det brann i USA i natt igen. I Atlanta. Wendy’s-serveringen där ännu en svart man, Rayshard Brooks, sköts ihjäl av polis natten mellan fredag och lördag har bränts ner och vreden är, återigen, stor i den väldiga sydstatsmetropolen.
Det här landet mår verkligen inte bra.

  • Tjänstgörande redaktörer: Jennifer Snårbacka, Emma Lindström och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB