I den gnistrande morgonsolen styr chaffisen från 777 – New Yorks bästa car service; Uber framstår som Postnord i jämförelse – ner i Midtown Tunnel och några minuter senare är jag utanför Manhattan för första gången sedan 1 mars.
Sedan dess har det ”bara” gått drygt tre och en halv månad men det känns oändligt mycket längre sedan och det har varit en av de mörkaste och tyngsta perioderna under mitt halvsekel på jorden, så när vi kommer ut i Queens och störtar iväg längs Long Island Expressway dunkar hjärtat exalterat i bröstkorgen. Jag kan inte riktigt tro att det är sant…
Det är dock bara början på en omvälvande dag som slutar i – the Utah Desert. Inte på en rattlesnake speedway, men ändå.
Ja, nej, jag vet. Man ska helst inte vara ute och flänga under pågående pandemi och mer eller mindre allvarliga förebråelser har duggat tätt från oroliga vänner ett par dygn, men jag kunde inte sitta kvar i den där lägenheten längre, jag var tvungen att komma bort och vindarna viskar alltid ”Go west” i mina öron så nu är jag på rätt sida Rocky Mountains, där jorden är rödbrun, klippformationerna utomjordiska och horisonterna oändliga, och i denna del av the promised land ska jag sladda runt ett tag, på highways som aldrig tar slut, och skriva om hur det är här ute i coronavirusets tidevarv.
Vi ses, då och då, i bloggen om ni vill.
• • •
Så sent som i förrgår stod en representant för den amerikanska flygindustrin i TV och sa att det ”håller på att bli som vanligt igen”.
Det är inte precis så det ser ut på JFK denna måndagmorgon. Jag checkar in och passerar säkerhetskontrollen snabbare än när jag tar bussen på 34:e gatan – och innanför avspärrningarna ligger monsterterminal 4 nästan helt öde. Praktiskt taget alla butiker och restauranger är stängda, högst beskedliga skaror av passagerare står och hukar vid enstaka gater och i Deltas vanligtvis bullriga, myllrande lounge är det så tyst och tomt att det nästan känns obehagligt att sitta där och smutta på en blaskig kaffe. Som att jag bara är där och stör den svårt reducerade personalstyrkan.




Själva flygresan är rätt besynnerlig den med.
Såväl passagerare som kabinpersonal måste ha ansiktsmask, alla mittensäten är blockerade och ingen servering förekommer. Man får en vattenflaska och ett litet paket med kex och ost och skittles och that’s it.
Inte high flying a la George Clooney i ”Up in the Air” precis.

För att får tiden att gå ser jag istället om ”Doctor Sleep”, fjolårets uppföljare till ”The Shining”, men den är så oerhört mycket sämre och tråkigare än jag minns från i höstas att jag somnar – och när jag nånstans i höjd med Denver vaknar kan jag av blicken från medpassageraren tvärs över gången utläsa att jag förmodligen snarkat alldeles för ljudligt genom det sladdriga munskyddet.
Sorry, medmänniska.
• • •
Det är visserligen en sketen Cheese Factory, för så många fler öppna etablissemang hittar jag inte i downtown Salt Lake City, men ändå – att åter sitta vid ett restaurangbord (på behörigt avstånd från alla andra gäster, jodå – social distansering är en grej även i Utah) med en meny, och beställa in mat och dryck är löjligt exalterande.
Igen, det känns som det var i ett annat liv, en annan tid, det hände senast.
• • •
Givetvis – när jag kommer hit håller de på och renoverar mormonernas heliga tempel och omsusade Temple Square är inte festligare att besöka än Slussen i Stockholm just nu.

In i själva templet hade jag i och för sig inte fått komma i vanliga fall heller, dit har bara troende mormoner tillträde.
Det skulle förmodligen inte hjälpa ens om jag berättade att jag en gång åkte hiss med Mitt Romney i Des Moines i Iowa – och att han luktade popcorn.
• • •
De tar som sagt pandemin på allvar här också, det märks på fler sätt än att de möblerat om på Cheese Factory, och bedrövligt vore det annars; Utah har haft en rätt betydande ”uptick” i konstaterade fall senaste veckan (om än på en oerhört mycket lägre nivå än vad vi upplevde i New York i mars april, man ska ju komma ihåg det också).
Men långtifrån alla ute på stan som bär ansiktsmask och inte vet jag vad sådana egentligen gör för skillnad, men efter tre månader på ett Manhattan där absolut ingen går ut utan någon form av skydd för mun och näsa är det lite chockerande att se.
• • •
Tror jag är enda gästen på hela stora Marriott-hotellet i City Creek och apropå filmen jag såg tidigare är Redrum-känslan i korridorerna påtaglig.

• • •
Varför är det ingen som berättat att de har spårvagn i Salt Lake City?

Det är ju nästan lika förträffligt som tunnelbana…
• • •
Solen går ner i Utah och det är sleepy time out west.

Imorrn kör jag till Vegas för att fira en liten högtid.