Las Vegas har öppnat igen.
Fast en ny, besynnerlig verklighet råder även i neonskenet längs The Strip.
Några exempel på färska inslag i vardagen i detta Disneyland för vuxna – otänkbara så sent som i vintras:
Man får temperaturen kontrollerad innan man tillåts komma in på kasinogolven, spelarna vid blackjackborden skiljs åt av plexiglas-skivor, all personal bär ansiktsmask och i barerna krävs att de törstiga håller två meters avstånd i alla riktningar.

Känns väl…sådär. Nödvändigt förstås, om dessa stationära kryssningsfartyg nu alls ska vara öppna, men med ansiktsmasksskyddad näsa tryckt mot en plexiglasskiva är det svårt att uppbåda upp den där extatiska, larger-than-life-artade det-här-kan-bli-roligaste-kvällen-någonsin-känslan som brukar forsa genom blodomloppet när man får tärningen vid craps-bordet på, exempelvis, Encore.
Det förbannade viruset har verkligen vänt upp och ner på allting och inget får vara så roligt som det ska vara.
Men roulettekulan landar i alla fall på 4 och 21 några gånger, så tja, gud ger och gud tar.
• • •
På en specifik plats visar sig dock allt vara precis som vanligt:
Ute på vägen.
Ensam bakom ratten, på väg från Salt Lake City till Vegas, med Little Feats ”Willin’” på stereon, går det faktiskt att glömma att pandemi över pågår.
Däcken sjunger sin eviga serenad i vägbanan, det utomjordiska landskapet i nordvästra Arizona förstummar och själen blir alldeles lugn.




Gick det skulle jag genomleva resten av den här krisen så – på en neverending roadtrip.
• • •
Medan New York fått ner smittspridningen till ett minimum blir situationen mer och mer prekär här ute i spenaten och därför införde guvernör Cuomo idag nya restriktioner för resenärer från vissa delstater med särskilt alarmerande statistik.
Ännu så länge återfinns varken Nevada eller Kalifornien på Svarta listan men det kan ändras snabbt så med lite otur väntar 14 dagars karantän när jag åker hem igen.
Jaja, två veckor känns ändå som en baggis efter denna vår.
• • •
Födelsedagsmiddagen på Sinatra – en enda stor kulinarisk hyllning till Ol’ Blue Eyes på Encore – överträffade alla förväntningar, trots att de var enorma.
Det visade sig att min kompis Ash hade kontaktat restaurangen och dessutom köpt en förträfflig flaska vin så, well, en kunglighet hade inte fått ett bättre mottagande.

Där och då kändes det också som att pandemin aldrig utbrutit – och det var för att få känna just så, om än bara för en kväll, jag tog mig hit.
• • •
Att Vegas öppnat igen är en sanning med så kallad modifikation. Flera megaresorts ligger fortfarande öde och mörka, bland dem The Mirage, Mandalay Bay och Tropicana. Den gamla klassikern – Tropicana – öppnade sina dörrar på södra Strippen 1957 och har sedan inte varit stängd en sekund. Förrän nu. Det säger en del om magnituden i den här världshändelsen – ifall nu någon behöver bli påmind.
• • •
Att få temperaturen rutinmässigt testad i hotell- och kasino-entréer känns lite obehagligt, men det är å andra sidan skönt att få bekräftat att man inte går omkring med oupptäckt feber.
• • •
Det var inte igår det byggdes nya resorts på Strippen, Vegas bygg-boom gjorde tvärnit efter den ekonomiska krisen 2008, men nu håller Resort World på att färdigställas på adressen där Stardust regerade förr i tiden.

Det känns lite hoppfullt mitt i all gloom.
• • •
Människor är människor överallt och tyvärr ser jag alldeles för många på Wynn och Encore som inte bär mask, inte håller avstånd och inte tar den högst konkreta faran med smittspridning på nödvändigt allvar.
Så för första gången någonsin känns det bra att ett besök här ute blir rätt kortvarigt.