Det är möjligt att trafiken på Sunset Boulevard är lite glesare än vanligt – och precis som i New York har trottoarerna tömts på turister. Bara bofasta angelinos rör sig ute – och praktiskt taget alla är disciplinerade och bär ansiktsmask och håller avstånd där det behövs.
Annars märks det inte att Los Angeles åter blivit en hotspot med stegrande smittspridning och stressade lokalpolitiker som varnar för att sjukhusen snart inte har plats för fler patienter.
När vi i mars och april befann oss i samma situation på Manhattan – multiplicerat med rätt höga tal, det ska ju sägas – var mörkret kompakt, ångesten bedövande och gatorna helt tomma.
Här kan jag ändå äta brunch på Mel’s (varifrån någon kanske minns en viss Little Richard-story), butikerna på Rodeo Drive har öppet, drinkar väntar på älskade Dan Tana’s och det ÄR fortfarande en utmaning att göra en vänstersväng i korsningen Sunset och Fairfax.

Kanske går det att ha synpunkter på att hårdare restriktioner inte återinförts, men jag har ju åkt hit och kan inte säga så mycket. Jag är egentligen mest glad att hitta detta home-away-from Home – det är framförallt LA, Vegas, Palm Springs, Nashville, Tampa, DC och New Orleans som är ”mina” städer utanför New York – i så pass skapligt skick.
• • •
Vet inte om ni såg men under den korta vistelsen i Vegas hann jag intervjua en kasinoboss – från Katrineholm!
Det är, tycker jag, en rolig detalj att inga Vegas-kasinon nånsin haft en tanke på att stänga en endaste minut av dygnets 24 timmar – och att det därför inte fanns några nycklar eller ens lås på dörrarna när de tvingades bomma igen i mars.
För en gammal Vegas-romantiker som yours truly är det också enormt stort att få komma in kontoret som nämns i artikeln. Ojvoj, som det brukar heta i grannbloggen.
• • •
Okej, allt är inte som vanligt på Mel’s. De har på grund av pandemin fimpat ”valet”-servicen så jag får parkera själv och det låter kanske som den alldagligaste sak i världen på andra håll, men på Sunset Boulevard är det unheard of. Det visar sig också att varannat bord är avspärrat – och servitrisen har inte blott munskydd utan ett helt plexi-visir för ansiktet. Och plasthandskar. Men The Elvis Scramble smakar himmelskt ändå.
• • •
För första gången någonsin var det en lättnad snarare än deprimerande att lämna good times-Vegas och ratta ut på I-15 och störta söderut genom den sönderbrända Mojave-öknen.
Kasino-anläggningarna gör vad de kan för att minimera risker, men många gäster uppför sig som om den här krisen bara är ett påhitt – några vägrar konsekvent att ta på beordrad ansiktsmask och hamnar i ständiga dispyter med säkerhetsvakterna – så…thanks, men rouletteborden får nog vänta tills corona-viruset brunnit färdigt
• • •
Den folkliga resningen efter mordet på George Floyd för en dryg månad sedan har, tycker jag det känns som, gjort ett ännu tydligare avtryck i Los Angeles vardagsliv.
Plywood-skivorna som täcker butiksfönstren längs Melrose har vi och för sig i Soho och på femte avenyn också – USA:s brädgårdar måste senaste tiden gått nästan lika bra som företagen som producerar ansiktsmasker – men de jättelika muralerna är definitivt fler här, liksom människorna som står i vägrenar och på trottoarer med Black Lives Matter-skyltar och uppmanar trafikanterna att tuta.
Something is happening here, mister Jones – för att nu travestera Dylan.
• • •
Apropå muraler: Los Angeles har gått igenom mycket 2020.

• • •
På den skylt en sjavig karaktär håller upp vid trafikljuset utanför Stratosphere när jag kör en sista repa på Strippen är budskapet mindre politiskt.
Där står bara, helt oprovocerat – Go fuck yourself.

Tack och bock, liksom.
Det kallar jag attityd.
• • •
Några bilder till från La La Land – och vägen hit.