Publikfiasko i Tulsa.
Likafullt:
Om han till äventyrs känner till dem torde Donald Trump ha nynnat på sånger som John Morelands ”High on Tulsa Heat”, George Straits ”Tell Me Something Bad About Tulsa” och Bob Wills ”Take Me Back To Tulsa” på Air Force One tillbaka till Washington i natt.
Det var ju där, i den tryckande heartland-hettan i den dammiga och sällsynt omsjungna lilla staden bland sydöstra Oklahomas rullande kullar, han trots beskedliga publikskaror fick bekräftat att han definitivt kan bli omvald i november.
Efter den här omskakande våren, och särskilt de senaste veckornas sociala oroligheter, har man lätt kunna få rakt motsatt intryck. Att USA vänt sig mot sin president, att han är rökt och stekt och garanterat kommer förlora i samtliga 50 delstater om fem månader.
Och det är i och för sig sant att motståndet är oerhört massivt. De som opponerar sig mot Trump-administrationen gör det med en hetta som liknar ingenting. Ingen president i modern tid – inte Kennedy, inte Nixon, inte Reagan, inte ens Obama – har väckt lika starka aversioner hos meningsmotståndarna som Trump.
Men som framgick i BOK Center – till vardags hemmaplan för hockeylaget Tulsa Oilers, farmarlag till regerande Stanley Cup-mästarna St Louis Blues farmarlag! – betyder det inte att stödtruppernas entusiasm dämpats. Tvärtom. Människor som likt Justin Bieber-fans köar i dagar för att få en skymt av en politiker och mitt under en förödande pandemi tränger sig in i en ishall och står där och vrålar i flera timmar, är inte blott supportar. De ägnar sig åt ren dyrkan.

Och även om det i vanlig ordning till sist lär vara bara några tusen väljare i de vanliga swing-staterna – Ohio, Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, Nevada och Florida – som avgör alltihop saknar graden av entusiasm verkligen inte betydelse i amerikanska val. Det är, som exempelvis måttligt högerorienterade Michael Moore varnade för i en Facebook-post i förrgår, påfallande ofta de kandidater som försätter ena eller andra sidan i febrig hänförelse som lyckas locka ut flest väljare på valdagen – och det vore magstarkt att påstå att Joe Biden skapat mycket till ”mania” ännu.
Så vad man än tycker om presidentens oändliga haranger i Oklahoma-kvällen – och även den som vänder ut och in på sig själv för att för att förbli neutral tvingas ju erkänna att de rymde en och annan hårresande rad – är det värt att komma ihåg, och vara förberedd på, att han fortfarande har betydande stöd där ute och absolut kan vinna igen.
• • •
Även bloggen skulle varit i Tulsa, men nekades ackreditering – Trump-kampanjen är rätt besvärlig för ”foreign press” på den punkten – så jag stannade hemma och är med facit i hand inte så ledsen för det. Ytterligt få i den där ishallen bar vad jag kunde se munskydd – och mötet pågick i åtskilliga timmar. Tack, men nej tack – så säker är jag inte på att jag redan haft covid och blivit immun.
Ledan vid att bara sitta här och glo i det gravt deprimerande New York har dock vuxit sig så stor att det faktiskt får vara nog. Kommande vecka tar jag mig västerut och nästa inlägg här kommer publiceras från…någon annanstans.