Sorry för det lilla sändningsuppehållet, men jag hamnade under några dygn i Mojave-öknen i så intensivt sommarlovstillstånd att jag inte lyckades uppbåda kraft för så mycket mer än att ligga på rygg och stirra på den nästan provokativt knallblå himlen.
Så blir det alltid väster om Klippiga bergen – i den vidbrända, vildvuxna del av Amerika som jag en gång bara trodde fanns i John Ford-filmer.
Något med själva landskapet här ute fyller mig med sinnesro och själsfrid av just den sort jag längtat efter hela våren och försommaren. Något med sanden och den knastertorra jorden – ibland brun, ibland beige, ibland rosa och ibland röd. Något med de utomjordiska klippformationerna och ravinerna. Något med palmerna, kaktusarna, Joshua-träden, de uttorkade buskarna och tumbleweedsen som blåsiga dagar tumlar över vägbanan. Något med den brutala hettan och den den ständigt molnfria himlen. Något med de oändliga raksträckorna genom den stora ödsligheten. Något med coyotens ylande i fjärran. Något med cikadornas suggestiva sång i mörkret. Något med hur solnedgångarna ser ut som Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas” låter.
Ah, kolla själva










• • •
Eskapismen i den förföriskt filmiska miljön har dessvärre behövts också, för läget blir bara dystrare och dystrare i detta covid-pandemin epicenter till nation.
Ja, New York – alldeles nyss ett regelrätt katastrofområde, hela planetens värst drabbade nejd – och grannarna i likaledes härjade New Jersey och Connecticut har med imponerande beslutsamhet tryckt tillbaka viruset och konkurrerar med hela länder – Kina, Italien, Frankrike, Storbritannien – om corona-erans inofficiella comeback-titel.
Men i stället går det åt helvete i resten av landet. Den arma södern, så uselt rustad för en folkhälsokris, slår dagligen nya rekord i bekräftat positiva fall – och likadant är det här borta, i Arizona och Kalifornien och Nevada och Utah.
Ingen direkt oväntat, tyvärr, för medan myndigheterna i nordost hela tiden agerat utifrån handfast data, sett till att befolkningen hörsammat påbuden om ansiktsmasker och social distansering och ”öppnat” ekonomin i försiktiga steg vägrade de ledande politikerna i exempelvis Florida och Texas länge att lyssna på vetenskapen, fnös om att deras delstater inget har gemensamt med urbana latringropar som New York och hävde praktiskt taget alla restriktioner redan i början av maj.
Två månader senare har verkligheten obönhörligen exploderat i ansiktet på dem och till och med Texas-guvernören Gregg Abbott tvingas till drakoniska åtgärder. Barer och restauranger stänger igen, munskydd blir obligatoriskt på allmänna platser, folksamlingar förbjuds.
Vi kan bara hoppas att det inte är för sent.
• • •
Stjärnhimlen hör också till de magiska fenomen öknen i väst ständigt lockar med.
På behörigt avstånd från människobyarnas artificiella sken avtecknar sig Vintergatan i sin fulla prakt på nattens svarta himlavalv – och förvandlar även den mest lättsinnige till introvert grubblare. Vyn är ju inte bara andlöst vacker; den väcker frågor som den som inte vill uppfattas som pretentiös undviker att upprepa i forum som detta….
• • •
I New York var det meningen att vi kommande vecka, när jag återvänt, skulle ta oss vidare i opening up-processen och bland annat tillåtas dinera inomhus på restauranger för första gången sedan början av mars.
Men erfarenheterna från resten av landet förskräcker, så guvernör Cuomo har beslutat att skjuta nästa fas på framtiden.
Tråkigt – men klokt. Det vore fullständigt katastrofalt om det efter alla umbäranden åter börjar gå åt fel håll även i New York.
• • •
Konspirationsteorierna duggar tätt, men ännu har ingen lyckats ge en trovärdig förklaring till varför fyrverkerier sent om kvällarna ekar i alla stora amerikanska städer sedan kravallerna utbröt för en dryg månad sedan.
Jag hörde dem i New York innan jag packade väskan och åkte hit, jag hörde dem på en veranda i sluttningarna ovanför Hollywood och jag hörde dem på promenad mellan två av Strippens kasinon i Las Vegas.
Vad menas?
Vem fyrar av alla pjäser – och hur kan det vara koordinerat över hela landet?
Det känns lite…spöklikt.
• • •
Man kunde ju räkna ut det. Det var miljön och stämningarna jag babblar om i det här blogginlägget Springsteen försökte fånga på missförstådda ”Western Stars” – och den låter verkligen ännu bättre här ute, i bilstereon i skymningen på en öde highway norr om Yucca Valley.
• • •
Imorrn firar USA Independence Day och barbecue-oset borde ligga tung över hela landet, men vi får av allt att döma vara med om den dystraste 4th of July-festen sedan inbördeskriget på 1860-talet.
Det blir inga parader, inga fyrverkerier (mer än de mystiska jag nämner ovan då…), inga cookouts i parkerna och inga baseboll-matcher.
Säger det igen – 2020 kan de fan ta tillbaka.
Själv flyger jag just då, på självständighetsdagen, tillbaka till New York, så vi hörs därifrån nästa gång.
Men innan vi tar farväl av the southwest för den här gången – några bilder till.