Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 50

av Per Bjurman

Det har viskats om dem ända sedan mars och april, när vi satt och hulkade i rigorös lockdown, men först nu – en natt som råkar bli senare än någon annan natt i New York blivit sedan pandemin bröt ut – ser jag en med egna ögon.
En speakeasy.
Alltså en lönnkrog – ett etablissemang som serverar alkohol utan tillstånd, på tider när det är strängeligen förbjudet. Inomhus. Jo, inomhus. En verkligt bestämd no-no i Andrew Cuomos rike.
Kvällen börjar dock helt oskyldigt med middag på Upper West Side med kompisen Pete, nyhetsredaktör på New York Times och fellow Elaine’s-stammis från förr.
Där, på Manhattans övre västsida, befinner jag mig sällan ens i normala fall – jag är en hängiven east side-snubbe, ständigt sur över att ”kontoret” Madison Square Garden inte ligger på rätt sida av ön! – och under corona-krisen har jag knappt ens tänkt på stadsdelen. Dumt, visar det sig. Efter en inspirerande promenad genom Central Park-myllret i den tidiga kvällens nästan guldskimrande solsken hämtar jag upp Pete och går till hans stråk på Columbus Avenue och där är faktiskt helt underbart. Fullsatta uteserveringar ringlar sig på bägge sidor om körbanorna norrut, kvarter efter kvarter, liksom längs sidogatorna, och hela nejden sjuder av liv.
Och jag som tyckte vi kommit så långt hemma på andra avenyn…
Pete och jag äter på en lysande indisk restaurang – räkorna i curry hör till de godaste någonsin! – och går sedan vidare till en mer renodlad bar och blir sittande utanför den i den heta kvällen och talar över kalla Heineken om samma saker som alltid: Gamla Elaines-minnen, gemensamma bekanta, New Orleans, böcker, baseboll och ännu mer Elaine’s-minnen.






Men strax före elva är det last call. Då måste uteserveringarna stänga och eftersom krögarna inte får släppa in gästerna genom dörren är det bara för att New York att gå hem och lägga sig på ett klockslag då kvällen normalt inte ens har börjat. Som sagt, Borlänge har senare vanor än ”Världens huvudstad” för närvarande.
Det är då, när vi strosar österut längs den öde 72:a gatan i väntan på att en ledig taxi ska komma så jag kan ta mig tillbaka till östra Midtown, vi råkar se den.
Lönnkrogen.
Exakt var den ligger och vad den heter kan vi lämna därhän, golare får ju inga polare, men rör man sig på Upper West är den inte särskilt svår att hitta för baren i fråga smyger inte precis med sin illegala verksamhet. Tvärtom, det hela känns förbluffande flagrant. Dörren står öppen, musik dånar, gäster strömmar in och ut.
– Hur är detta möjligt, undrar vi.
Pete har dock ingen lust att undersöka saken närmare och går hem, men jag blir nyfiken, och den där kalla holländska ölen har dessutom väckt ett inte helt okaraktäristiskt trots visavi Cuomo och hans strikta regler, så jag smiter in.
Det visar sig att det är ganska glest mellan gästerna i baren på gatuplanet, men en brant trappa leder ner i en källare och i den källaren har de helt uppenbart en nattklubb. Musiken och skriken och allsången går inte att misstolka.
Dit vågar jag mig dock inte, SÅ mycket nederländsk sturskhet har jag inte fått i mig. Istället sätter jag mig i ett avskilt hörn i baren, pillar av mig ansiktsmasken och frågar bartendern om det verkligen är så att jag kan beställa en öl av honom. Det kan jag – och tar in en Stella på fat (Beneluxland som Beneluxland, liksom…)
Sedan sitter jag där och försöker förstå vad som händer. Bartendern har inte den typ av uppsyn som inbjuder till mer djuplodande frågor i ett så känsligt ämne, och när jag sms:ar lite för mycket med Pete istället för att dricka kommer han fram och ställer misstänksamma frågor om allt är okej, som vore jag utsänd av Cuomos utskänkningsmyndighet, så jag får aldrig någon klarhet i hur den otillåtna verksamheten kan pågå inför öppen ridå – men en annan kompis jag messar med hävdar att barägaren måste ha en deal med sitt lokala NYPD-precinct för annars skulle ordningsmakten omedelbart göra razzia och stänga stället, och kanske är det så.

Kittlingen i att vara olydig mot vår nanny i Albany klingar för min del av rätt snabbt, det är ingen särskilt trivsam bar och det finns trots allt fortfarande goda skäl till att normalt krogliv inte är tillåtet, så efter en timme går jag, utan planer på att någonsin återvända.
Men nu har jag sett min speakeasy och är glad för det.
• • •
Det dröjde ändå längre än jag trodde, det är ju bara 95 dagar kvar till tredje november nu, men under torsdagen – när vi som av en händelse också fick veta att det senaste kvartalet var den amerikanska ekonomins sämsta i historien – började Trump slutligen argumentera för att valet i höst borde skjutas upp.
Det beslutet kan han inte ta själv, inte med mindre än en militärkupp. Kongressen har all makt i den frågan och inte ens en så skrupelfri justitieminister som William Barr kan göra något åt den saken.
Men som åtskilliga påpekat senaste dygnet var syftet med utspelet förmodligen inte heller att bokstavligen få valdagen framflyttad. Snarare att redan nu börja underminera trovärdigheten i ett oundvikligt valresultat. Trump vet, säger dom, att han kommer åka på en jordskredsförlust – till och med i detta uppfuckade tidevarv är det morsning och goodbye för den som sitter i Ovala Rummet under tidernas sämsta kvartal – och har bestämt sig för att sabotera hela processen.
Inom kort kan vi, enligt samma bedömare, förvänta oss att konservativa ”kommentatorer” på Fox New och sociala medier börjar hamra in samma budskap – och att supportrarna på presidentens beramade rallyn framöver skanderar ”Delay the election, Delay the election, Delay the election”.
Ja, fy satan. Vad som än händer lär en regelrätt mardröm vänta i november.
• • •
Värmeböljan vägrar släppa taget och Det Stora Äpplet är nu lika söndergrillat som den varma macka en kompis – vi kan kalla honom Lance – en gång stoppade in i ugnen och sedan somnade ifrån.
Det går, faktiskt, knappt att vara ute. Allra minst med obligatoriskt munskydd.



Men kanske släpper det i början av nästa vecka, för då finns tydligen risken att ännu en tropisk storm – Isaias, just nu en kategori 1-orkan i höjd med Bahamas – stävar upp längs östkusten och träffar NYC bull’s eye.
Bring it, säger jag.
Vi bryr oss fan inte längre!
• • •
Apropå munskydd har jag skaffat några nya, mer stylish modeller.

En helt ny mode-gren har de facto tagit form runt denna accessoar, men det får ni ta och läsa mer om i en krönika som publiceras på Aftonbladets nöjessidor på lördag.
• • •
I helgen startar hockeyligan NHL om efter att ha legat i träda sedan mitten av mars och dess stundande slutspel, Stanley Cup, kommer pågå till början av oktober.
Det betyder att jag får knappt med tid framöver, för det är en verksamhet jag hårdbevakar åt denna tidning, inte minst i grannbloggen, och risken finns därför att det blir färre inlägg här.
Men då och då ska jag ändå försöka hålla även denna gryta kokande, för det är ju fortfarande inte det riktiga New York jag bor i. Det är coronans New York.
Tills vidare säger jag och månen som hänger rund över Manhattan dock – so long.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB