Vännerna Mark och Vanessa har en altan på övervåningen och den tornar över en allé av bakgårdar längs en vidsträckt, kantstött radhuslänga.
Där, på bakgårdarna, är det framåt skymningen ett liv och ett kiv. Brooklyn-stadsdelen Bushwicks unga grillar bbq-ribs, röker gräs och spelar hip hop- och r’n’b-hits så det dånar över hela nejden.
– Men på helgeftermiddagarna är det de äldre som har barbeque. Då får vi höra på Marvin Gaye och Aretha och Isley Brothers istället, berättar Vanessa medan Mark blandar salta drinkar.
Brooklyn är verkligen en helt annan värld än Manhattan och jag, som bara lämnat den smala ön mellan Hudson och East River några få gånger sedan i mars, blir helt tagen.
Bara Uber-resan, genom Midtown Tunnel och österut genom Queens och in i Greenpoint, Williamsburg och Bushwick, är en överväldigande upplevelse. Miljöerna – med sitt virrvarr av trånga gator, bodegas, caféer, bilverkstäder och människor av precis alla sorter – är så cinematiska, så fantasieggande, så suggestiva. Det känns som att vara inne i ”French Connection” och åka – eller som att se en solkig deckare, med den typ av privatdetektiv Mickey Rourke spelar i ”Angel Heart” som antihjälte, ta fysisk form. Det är särskilt fascinerande med ett lokalsinne så uselt som mitt. Jag har efter några svängar ingen aning om var jag befinner mig – bara att det verkligen inte är på Manhattan.
Att sedan sitta på den där altanen, med Empire State Building och de andra skraporna som fond i fjärran, och känna doften av bbq-os blandas med den av jazztobak medan Cardie B:s milt uttryckt skabrösa brottarhit ”WAP” fortplantar sig genom den kyliga kvällen…det är ännu en av de där sällsynta, ljuvliga stunderna när det nästan går att lura sig själv att allt är som vanligt. Och samtidigt som i en saga.

Rent allmänt är det annars inte så jättemuntert i just Brooklyn och Queens för tillfället.
Det är där, i vissa postnummerområden New York State påminner om varje morgon, smittspridningen tagit fart på allvar igen – och tvingat myndigheterna att drämma till med nya semi-lockdowns.
Särskilt alarmerande är situationen i Borough Park, hem för stora grupper ortodoxa judar och hasidics. Där ser många med skepsis på sekulära lagar och förordningar och när de nya restriktionerna förra veckan krockade med judiska högtiden Shemini Atzeret, och gudstjänster i vanligen fullsmockade synagogor helt enkelt förbjöds, övergick det som fram till dess varit spänning och friktion i regelrätta kravaller.
Rasande folkmassor hamnade i tumult med polis, munskydd brändes på gatorna och en journalist, själv ortodox jude, misshandlades så svårt att han måste föras till sjukhus.
Frågan är mycket känslig, religionsfriheten hör till de allra viktigaste grundbultarna i det amerikanska samhällsprojektet och inga politiker vill bli anklagade för att särbehandla etniska eller religiösa minoriteter. Men det är precis vad lokala ledare i de ortodoxa enklaverna menar att guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio gör.
– Guvernörens språk är farligt och splittrande, han insinuerade att ortodoxa judar ensamma är ansvariga för att smittspridningen tilltar i New York, säger Simcha Eichenstein, ledamot av delstatskongressen.
Även det romersk-katolska samfundet, som har inte mindre än 210 kyrkor i Queens och Brooklyn, protesterar kraftfullt mot inskränkningar i mötesfriheten.
Myndigheterna har dock framhärdat, restriktionerna i det som kallas ”hot spots” kvarstår och i måndags slog de Blasio fast att den pågående veckan blir ”avgörande”.
– Om vi alla hörsammar de här påbuden kan vi vi förhoppningsvis hamra ner denna ”spike” och återgå till de regler som gällde i september, hette det.
Slik optimism är svår att ta till sig efter de här åtta månaderna, men vi kan ju hopppas.
Det vore fantastiskt om alla kunde njuta av Brooklyns magi – och få låtsas att allt är som det ska.
• • •
I våras var den rätt så gigantiska fastighet jag bor i, komplett med drygt 800 lägenheter, snudd på övergiven och uppmaningarna om att hålla social distans i exempelvis hissarna lätta att följa. Blott två personer fick uppehålla sig i samma hiss men jag var nästan alltid själv – och rätt så glad för det.
Vid det här laget har de flesta av de som flydde när krisen exploderade på Manhattan dock återvänt och allt är mer komplicerat. Det blir köer i lobbyn, att komma upp och ner i rusning tar ibland lika lång tid som att promenera tjugo kvarter till Madison Square Garden, och frustration pyser på samtliga 57 våningsplan.
Därför har nya regler införts. Vi får vara fyra i samma hiss nu. Mer praktiskt – men att hålla nödvändigt avstånd till tre andra på den synnerligen begränsade ytan är lika lätt som att fickparkera en långtradare på Västerlånggatan i Stockholm.


Om det inte vore för att jag inser att den här problematiken måste lösas om denna vertikala utopi till stad någonsin ska fungera igen hade jag gått omkring med det här budskapet, från ett hemmagjort klistermärke hittat på en dörr i East Village i våras, tryckt på en T-shirt – och krävt egen express-service!

• • •
En annan kväll sitter jag återigen utanför kvartersbaren Bravest, den här gången med fellow Borlängebon Johan, och ser plötsligt hur en bil kommer vrålande i säkert 90 knyck längs andra avenyn, kör mot rött i den hårt trafikerade korsningen vid 38:e gatan, gör en halsbrytande gir för att undvika en krock precis i höjd med oss – bara för att istället braka rakt in en korsande bil vid 37:e.
Föraren, av allt att döma biltjuv, sliter upp dörren, hoppar ut, springer bort mot första avenyn och har för länge sedan försvunnit när blåljusen några minuter senare dyker upp för att ta hand som vad som tycks vara ett svårt skadat offer i bilen han rammade.
Det är en chockerande upplevelse. Ingen film eller tv-serie har någonsin lyckats återge ljudet av en verklig bilkrasch. Skriket i däcken, det våldsamma braket, det skärande gnisslet från metall som skrynklas ihop, glaset som krossas…fy fan. Mycket lite är dessutom obehagligare än sådana plötsliga påminnelser om hur skör tillvaron är – och hur slumpmässigt den kan slås i kras.
Men likafullt: Strax har vi glömt och är djupt inbegripna i en ny utläggning om de bästa barerna i Dallas och Fort Worth – trots att blåljusen fortsätter blinka i kvarteret intill.
Det är vad 2020 gjort med oss alla.
Vi har blivit så vana vid det orimliga och absurda, tvingats gå med på att så mycket extraordinärt normaliserats, att ingenting gör intryck längre.
Jag menar, tidigare samma dag ser jag ett demonstrationståg svischa förbi på Park Avenue – på cykel. ”Shut it down”, skriker de ivrigt trampande deltagarna och menar då hela fan. Samtidigt är den nyligen Covid-sjuke presidenten föremål för något slags läkarundersökning, live, på Fox News – efter att i en radiointervju med Rush Limbaugh strax innan ha fyrat av uttrycket ”fuck”. En person som anklagas för att hysa värderingar till och med de som levde på bronsåldern hade sett som väl antika sitter i senatsförhör om huruvida hon är lämplig ersättare för Ruth Bader Ginsburg i Högsta domstolen. Broadway strålkastare förblir släckta åtminstone tills i maj, meddelar New York-teatrarnas intresseorganisation. Hasidics i Brooklyn slåss med polisen, fåfänge Andrew Cuomo släpper mitt i krisen en bok, vi har bara veckor kvar till ett val som hotar att sluta i våldsamheter, grannar hamnar i högljutt bråk i lobbyn om masker, milismän i Michigan stoppas innan de hinner kidnappa guvernör Whitmer och rapporterna om eskalerande brottslighet i New York sköljer över oss dag efter dag; någon knuffas ner på tunnelbanespåret på Upper East Side, en annan helt oskyldig knivhuggs på öppen gata i East Village, high end-butikerna i Soho utsätts för dagliga stöldattacker och till och med Rick Moranis – han som spelar nörden i ”Ghost Busters”! – blir överfallen utanför sin bostad på Upper West Side.
Allt är ett enda clusterfuck och en blodig bilkrasch på buckliga andra avenyn har snart glömts bort.
• • •
Sorg:
Oyster Bar, den 107-åriga institutionen på Grand Central tvingas stänga – bara veckor efter att äntligen ha öppnat för första gången sedan i mars.
– På grund av pandemin har vi helt enkelt för få gäster. Det går inte, meddelar restaurangen.
Man hoppas kunna öppna på nytt någon gång i ”framtiden”, men kan inte säga när och inte lova bestämt.
Det är heartbreaking.
Som en god vän mailar: Det är ju inte en restaurang – det är ett konstverk.
• • •
I måndags var det Columbus Day i USA, men den regnade bort, i alla fall här i New York, och lika bra var kanske det.
Som vi som följde ”Sopranos” lärde oss redan när den epokgörande serien sändes är den röda dag som föräras Christopher Columbus påfallande kontroversiell.
Där många italiensk-amerikaner, i synnerhet äldre, ser den som en dag då deras kulturarv och bidrag till den amerikanska drömmen hyllas ser andra att en brutal kolonisatör som utsatte den amerikanska urbefolkningen för onämnbara övergrepp glorifieras.
Den senare uppfattningen har vunnit mark det senaste decenniet, så lagom till årets Columbus Day såg guvernör Cuomo – själv så mycket Italian-American man kan bli utan att stå staty på Mulberry Street – till att ett minnesmonument över Mother Cabrini istället restes i Battery Park längst ner på Manhattans sydspets.
Mother Cabrini var en Italien-bördig nunna som verkade i bland annat New York och Chicago i slutet av 1800- och början av 1900-talet och idag ses som helgon i den romersk-katolska kyrkan.
– Att minnas henne och vad hon stod för är ett bättre sätt att hedra vårt arv, menar guvernören.
Det låter inte ovettigt, men det lär ändå dröja innan Columbus Day blir Mother Cabrini Day. Många delar fortfarande Silvio Dantes och Tony Sopranos uppfattning…
• • •
I Brooklyn blir det mörkt, bbq-röken skingras och kidsen på bakgårdarna stänger av Cardi B-hitsen; de har ju grannar som ska upp och jobba.
Ännu en dag i undantagstillståndet 2020 är över.