I drygt femton år har jag haft henne mitt i blickfånget. Varje gång jag tittat upp från skrivbordet i mitt lilla burspråk har hon sträckt ut sig i sin fulla prakt precis utanför fönstret.

Empire State Building. Fyren I Midtown, riktmärket vi alltid kan navigera efter var vi än befinner oss. Den 443 meter och 102 våningar höga Art Deco-klassikern som ända sedan den stod färdig våren 1931 definierat Manhattans omsusade skyline. Tung birollsinnehavare i ett oändligt antal Hollywood-hits – från ”King Kong” och ”An Affair to Remember”, med Cary Grant, till ”Independence Day” och ”Sleepless in Seattle”.
Om en vardagsvy kan vara ett privilegium är jag i sanning lyckligt lottad.
Däremot har jag faktiskt inte åkt upp till observationsdäcket en enda gång. Jo, förr, när jag var i New York som tillfällig besökare, hände det förstås. Det var rentav en ritual under många år; jag tyckte inte att jag hade upplevt Manhattan på riktigt om jag inte tagit in hela underverket ur det alltid sinnesvidgande fågelperspektivet.
Behovet av att pricka av såna ”måsten” avtar dock dramatiskt när man blir bofast. För att inte tala om villigheten att utsätta sig för köerna och trängseln. Det är för turisterna, helt enkelt. Lika lite som stockholmare springer på Vasamuseet i parti och minut, och lika sällan som göteborgare skvalpar runt i Paddan, ränner permanenta new yorkers upp och ner i Empire State Building. Jag råkar dessutom bo på 48:e våningen så mitt begär efter spektakulär utsikt stillas på daglig basis.
Men på grund av pandemin varken kan, vill eller får människor resa hit längre. Besöksnäringen har upphört att existera och stans turistattraktioner ligger öde. Ingen trampar runt på Times Square och gapar storögt åt neon-kaskaderna, ingen tillbringar vardagseftermiddagar på museerna, ingen åker med häst och vagn i Central Park, ingen äter på Olive Garden – och ingen åker upp i Empire State Building.
Så när jag en dag läser att den ikoniska skrapan ändå har öppnat igen tänker jag att, tja, varför inte, och bokar en tid. Sedan traskar jag dit, får tempen kontrollerad vid entrén – det har blivit rutin överallt – och svischar sedan genom den lobby där folk brukar köa i timmar och tar ensam hissen upp till utsiktsdäcket på 86:e våningen.
Där befinner sig uppskattningsvis femton personer och vi håller oss alla på behörigt avstånd från varandra. Det känns underligt. Som att jag av något slags misstag får ha en nöjespark nästan helt för mig själv.
Och utsikten…ja, vid min gud. Det finns några vyer i världen inte ens den mest blaserade kan tröttna på och Manhattan uppifrån hör definitivt till dem. Jag har ju sett det här panoramat förr, många gånger och på en oändlig massa sätt, men drar ändå lätt omtumlad efter andan när jag kliver ut i blåsten.
Det är som att titta på något som inte ska kunna finnas – som flyttar fram gränsen för vad mänskligheten ska kunna åstadkomma. Detta var vildmark så sent som på 1600-talet. Sedan kom Henry Hudson seglande och hittade en av världens bästa ”naturliga hamnar” – och efter några generationer hade detta urbana monster tagit gestalt på vad som så tydligt från denna utkikspost bara är några futtiga kvadratkilometer.
I sanning ofattbart.
Nu råkar det dessutom vara en så gnistrande klar dag att man ser nästan hur långt som helst. Med lite fantasi går det rentav att ana Philadelphias skyline femton mil söderöver. Och så faller skymningen, varmed hela vidundret – staden såväl som toppen av skrapan – börjar glöda i ett förtrollat skimmer.

Men min timme fyrahundrafemtio meter ovanför femte avenyn är inte bara en andlös skönhetsupplevelse i största allmänhet.
Att åka upp i Empire State Building nu, hösten 2020, känns också som en liten seger i kriget mot det förhatliga viruset.
När det höll New York i sitt mest skoningslösa grepp i våras, när liemannen rörde sig ljudlöst längs övergivna gator och avenyer, var Empire State Building det värkande känselsprötet mitt i traumat.
Så fort mörkret föll om kvällarna lystes toppen upp i rött – och det röda började sedan pulsera i samma takt som ett hjärta.

Det var som en mayday-signal till världen – och en bön om nåd.
De kvällarna hade jag inte kunnat drömma om att jag någonsin igen skulle stå på den där avsatsen, då dränkt i det diaboliska röda skenet, och hänföras av synen av Manhattan och floderna och Queens och Brooklyn och New Jersey och allt det andra.
Men nu gör jag just det och det är, som sagt, en seger.
Dock:
Inte förrän resten av världen återigen bildar timslånga köer i lobbyn och trängs i de vackra hissarna, och vi som bor här skyr hela kvarteret runt Alfred E. Smiths snart 90-åriga gamla skapelse, är allt som det ska igen.
Må den dagen komma snabbare än vi tror.
• • •
Det är nu inte mycket mer än två veckor tills USA går till val och på den demokratiska sidan har det senaste tiden börjat jäsa av segervisshet.
Varje dag hör vi om att Biden kommer att ta en jordskredsseger, i varje CNN-sändning sitter något nytt liberalt ”talking head” och förkunnar att även delstater som röstat republikanskt –eller snarare konservativt – sedan George Washington befann sig i målbrottet är ”in play”.
Jösses, finner jag det svårt att inte utbrista. Efter Brexit och Trumps seger 2016 är det obegripligt att någon alls törs lägga så stor vikt vid opinionsmätningar.
Det kan fortfarande gå precis hur som helst, den som tar något för givet riskerar en chock för livet när de första prognoserna börjar ticka in nästnästa tisdag.
• • •
Under de första 40 åren efter invigningen i maj 1931 var Empire State Building New Yorks högsta byggnad. Men 1972 övertog Twin Towers det prestigeladdade epitetet. Tills 11 september 2001. Då blev ESB i ett ödesmättat slag högst igen. Och förblev så tills de fick upp spiran på nya One World Trade Center – också känd som Freedom Tower – på södra Manhattan 2013.
Där, i det skinande torn som rests ur ruinerna av Twin Towers, finns också ett observationsdäck och även det har öppnat på nytt, men det undviker jag. Just där nere känns det olustigt ta sig upp på höjder för en vy som var det sista så många såg den där dagen för snart 20 år sedan.
• • •
Apropå valet var det en lisa att få återstifta bekantskapen med President Bartlet, CJ Cregg, Josh Lyman, Toby Ziegler, Sam Seaborn, Donna Moss, Charlie Young och de andra vännerna från ”West Wing” i veckan.

De – ja, de nu grånande skådespelarna som gestaltade dem – samlades i HBO:s regi på nytt för en ”remake” av episoden ”Hartsfield’s Landing” på en teaterscen i Los Angeles, allt som del av en kampanj för att befrämja valdeltagandet i ett land där bara 54 procent utnyttjade sin rösträtt för fyra år sedan.
Det var väl ingen sensation, men det värmde som sagt att ”möta” de gamla hjältarna igen – plus Sterling K. Brown som ersättare för avlidne John Spencer i rollen som Leo McGarry.
Samtidigt: En sådan påminnelse om hur det skulle kunna vara smärtar också.
Nej, jag fattar att verkligheten aldrig riktigt sett ut som i Aaron Sorkins fantasier, men bara ett litet större mått av civilisation, intelligens, moral, anständighet, finess och humor…vilken till synes ouppnåelig dröm.
• • •
Det konsortium som byggde Empire State Building mitt under brinnande depression i skiftet mellan 20- och 30-tal leddes av Alfred E. Smith – tidigare guvernör och förlorande demokratisk kandidat i presidentvalet 1928.
Han är idag en av de mest vördade historiska figurerna i New York City och varje höst föremål för legendariska välgörenhetsgalan Alfred E. Smith Foundation Dinner i Waldorf Astorias magnifika ballroom, främst känd för att den var fjärde år rymmer en mild ”roast” av de bägge partiernas presidentkandidater.

Den 75:e middagen i ordningen hölls för några veckor sedan och nä, det blev inte mycket till jubileum. Dels är Waldorf Astoria stäng för mångårig renovering, dels…ja, ni vet. Pandemi pågår. Men den genomfördes ändå, virtuellt, och både Trump och Biden bidrog med tal.
Ingen av dem var särskilt rolig, men det var vår dyre ärkebiskop, Timothy Dolan. Han konstaterade att ingen förstås minns valet 1928, mer än möjligen Biden – och att så mycket kanske inte är känt om Trumps påstådda tro men att han i alla fall fått liberaler att be till Gud mer än någonsin tidigare.
Han sa också:
– Alfred E Smith Foundation är en skattebefriad organisation. President Trump vet vad jag menar.
Ha!
• • •
Efter det omvälvande besöket på 86:e våningen inspekterar jag en annan turistmagnet i samma krokar.

Macy’s på Herald Square.
Där, i det som kallas världens största varuhus men inte alls är det – världens största varuhus heter Shinsegae och ligger i Busan i Sydkorea – brukar trängseln vara så hysterisk att IKEA i Kungens Kurva sista söndagen före jul jämförelsevis framstår som en stilla skogsglänta och det är inte folktomt nu heller, the show must go on och the almighty dollar sättas i rullning. Men det är hanterbart, jag tar mig ner i källaren utan att behöva stånga mig fram som en NFL-spelare i en huddle och kan i lugn och ro handla strumpor.
Det är angenämt. För mig. För Macy’s är det katastrof – och den katastrofen delar de med praktiskt alla som bedriver affärsverksamhet i New York. Utbudet är oändligt – och efterfrågan just nu minimal.
Så samma bön gäller i det avseendet: Snälla, kom tillbaka! Klogga igen gatorna och shoppa och förvandla Macy’s till ett zoo!
New York är inte New York förrän det sker.
• • •
Bio har ingen i den här delstaten varit på sedan i mars, men under lördagen meddelade guvernör Cuomo – han som vill utmåla sig som den store generalen som bekämpar covid-19 dygnet runt men mitt i krisen hunnit skriva en bok om hur duktig han varit – att biograferna får öppna igen, med väl tilltagen social distansering.
Undantaget:
New York City.
Logiken är svår att förstå. Bortsett från de heta zonerna i Brooklyn och Queens har vi lika låg smittspridning som resten av delstaten men herr commendante ska alltid statueras exempel just här och vi får väl vara glada att han inte lyckats hitta något sätt att begränsa utbudet av streaming-tjänster.
• • •
Winter is coming, som de sa i ”Game of Thrones”.
Den lär bli svår.
Man håll ut, det är bara 154 dagar till vårdagjämningen och vid det laget har vi tagit oss genom den här skiten.