Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 55

av Per Bjurman

Bad moon rising…

Det går kanske att hävda att en sådan hängt över Amerika i flera år, men nu – i månadsskiftet oktober-november 2020 – är den full och kastar ett olycksbådande sken över hela nationen, från Plymouth Rock i Massachusetts till piren i Santa Monica.
Till att börja med har vi om bara fyra dagar ett presidentval som hotar att spräcka själva fundamentet i det som åtminstone här kallas världens äldsta demokrati.
Amerikanska valdagar brukade man se fram emot med exalterande iver pumpande i bröstkorgen. Det var kittlande happenings och högtider då det allra finaste i löftet om det här landet manifesterades. Nervöst och ovisst kunde det vara, men aldrig obehagligt och framförallt: Man kunde vara säker på att resultatet förr eller senare skulle respekteras och eventuella maktskiften genomföras på fredlig väg.
Nu känns det bara som att vi väntar på traumatisk kalabalik.
Det säger inte så lite att NYPD kallat in all tillgänglig personal för tjänstgöring på tisdag. Likaså att många välbärgade innevånare som nyss kom tillbaka lämnar stan igen – i god tid.
Om Trump vinner, eller vägrar acceptera en förlust, utgår myndigheterna från att kravaller och oroligheter utbryter. Och skulle han mot alla odds förlora och erkänna sig besegrad lär en sjövild segerfest istället jämna ett och annat kvarter i hans gamla hemstad med marken. Men då finns överhängande risk att besvikelse och bestörtning tar sig våldsamma uttryck på andra håll på kontinenten.
Så splittrat är USA, så hårda är motsättningarna.
Troligast är att vi inte får veta något alls på tisdag. Resultatet, oavsett hur det ser ut, kommer med nästan hundraprocentig säkerhet ifrågasättas och bli föremål för juridiska processer – och vad för kaotiska mardrömsscenarier som i så fall följer de kommande veckorna är det verkligen inte roligt att försöka föreställa sig.
Samtidigt växer ängslan över att den andra pandemivåg som sedan länge rasar i mellanvästern, och nu sköljer in även över Europa, ska accelerera ytterligare.
Ännu så länge hålls smittspridningen här i New York på en beskedlig nivå. Antalet nya bekräftade fall är få, bara Maine av samtliga 50 delstater hade färre den gångna veckan. Men på andra sidan Hudson-floden, i Newark, har kurvorna börjat peka åt alldeles fel håll och det som trots president Trumps försäkringar om att vi har krisen bakom oss liknar regelrätt eldstorm i Wisconsin, South Dakota, North Dakota, Montana och Wyoming – landets mest underskattade delstat, apropå ingenting – kommer inte gå att begränsa till det området särskilt länge till. Förr snarare än senare börjar siffrorna ticka uppåt även här, det förefaller oundvikligt. Då kan vi kallt räkna med att guvernör Cuomo och borgmästare DeBlasio, extremt hökaktiga corona-krigare, kastar sig på bromsen och inför nya restriktioner.
I så fall får vi ta oss igenom november, denna djävulens svarta månad, i ny semi-lockdown – och de barer och restauranger som klöst sig kvar under sommaren och tidiga hösten går slutligen under. Och ändå är det inte säkert att vi slipper återuppleva skärselden från i våras, när dagarnas enda höjdpunkt bestod i stunden på balkongen när vårdpersonalen hyllades med applåder och busvisslingar och sorgen liksom skälvde, tät och vidrig, mellan skraporna.
Men först:
Valet.
Och hur var det han sjöng, John Fogerty?

I see the bad moon a-rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightnin’
I see bad times today

Don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

I hear hurricanes a-blowing
I know the end is coming soon
I fear rivers over flowing
I hear the voice of rage and ruin

Well don’t go around tonight
Well it’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise

• • •
Denna tid på året brukar godisskålarna här i lägenheten vara fulla, men inte i år. Inga små troll kommer knacka på dörren och kräva svenskt godis av Mister Per under 2020 års Halloween. Hela trick-or-treat-traditionen har ställts in i huset, kidsen får stanna hemma och trötta ut sina föräldrar istället.
Nedslående det också – framförallt för barnen.
Å andra sidan är det lite skönt att ingen försöker skrämmas i onödan. Vi är redan rädda så det räcker…
• • •
Tillbringar ett par dygn i Washington och blir även där påmind om att ingenting längre är som det ska i detta land.

Framförallt vittnar situationen runt Vita Huset om att ett undantagstillståndsliknande tillstånd råder.
Det har alltid varit ett ointagligt fort, såklart, men fram tills nyss kunde man ändå promenera längs Pennsylvania Avenue och stå vid stängslet och glo på North Portico-entrén till West Wing och hoppas få se något känt ansikte.
Sedan utbröt vårens våldsamma kravaller och nu går det inte ens att besöka Lafayette Square. Den sägenomspunna parken är avspärrad. Närmare än till H Street – två kvarter från det exekutiva högkvarteret – går det inte att komma. Även där möter kravallstaket – om än omgjorda till monument över vårens protester och motståndet mot Trump-administrationen.





Blir det någonsin som det var här igen?
Fan vet.
• • •
Den som saknar tv-serien ”Billions” rekommenderas att fördjupa sig i den aktuella storyn om hur borgmästare DeBlasio försöker förhindra hedgefund-miljardären Steve Cohen, en gammal nemesis, från att köpa baseboll-laget New York Mets.
Man vill inte gärna tro att det kan gå till som i det fiktiva kriget mellan Chuck Rhoades och Bobby Axelrod, men se själv – verkligheten matchar verkligen dikten.
• • •
Över 80 miljoner amerikaner har redan röstat i förtid – och att döma av mediarapporteringen har samtliga fått köa i timmar för att utöva sina rättigheter.
Det är så egendomligt, jag kan inte minnas att jag någonsin behövt köa för att rösta, ens här på det minimala svenska konsulatet de senaste gångerna.
Ska det vara så svårt? Nej, det ska det inte – om det inte är så att man vill göra det så krångligt som möjligt. Och det vill ”man”.
Bara det faktum att amerikanska val alltid äger rum på en tisdag istället för under helger visar ju att ”voter suppression” är ett faktum.
Ett tillägg i konstitutionen om att valdagen alltid ska vara en ”public holiday” – det vore något.
• • •
Det här blev en deppig post, till och med för att vara i corona-dagboken.
Sorry, men vi har inte sett solen i New York på flera dygn. Det bara regnar och regnar, senaste dygnet från resterna av orkanen Zeta, och som sagt:
There’s a bad moon rising.

  • Tjänstgörande redaktörer: Elin Wieslander och Akvelina Smed
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB