Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 60

av Per Bjurman

Grogg på krogen – eller multiplikationstabellen i skolan?
Det är frågan New York brottas med i det svarta novembercrescendot.
Något otippat lyder svaret:
Grogg.

Borgmästare DeBlasio stängde helt panikartat skolorna i veckan, men barer och restauranger får fortfarande vara öppna – åtminstone till 22.00 på kvällarna.
Inte helt oväntat rasar varenda förälder från norra Bronx till Staten Islands sydspets över denna befängda inkonsekvens. En försvarlig mängd har till och med demonstrerat utanför City Hall senaste dagarna.
Hur, undrar de, kan det vara en viktigare prioritet att låta vuxna kröka på lokal än att barnen får adekvat utbildning?
Eller som någon uttryckte det i NY Post:
Det är alltså ok att jag tar med mig ungen på restaurang, men inte att jag går med henne till skolan?
Personligen berörs jag avsevärt mycket mer av barernas öppettider än av begränsningar i det uppväxande släktets möjligheter att förkovra sig i matte och geografi, men till och med jag förstår argumentet. Att stänga skolorna orsakar, i ett slag, logistiskt och ekonomiskt kaos för ett oändligt antal redan hårt ansatta familjer och kan dessutom inte beskrivas som annat än genuint ologiskt eftersom smittspridningen bland knattarna är minimal. Det finns en anledning till att även de mest notoriskt lockdown-benägna regimerna i Europa väntar i det längsta med att låsa klassrummen – och den här vändan de facto inte gör det alls.
Men New Yorks lärarfack, en stor och omtvistad maktfaktor i den lokala politiken sedan eviga tider, har DeBlasio i sin ficka och dess medlemmar är – kanske inte helt oförståeligt – skraja. Så när antalet som testade positivt för covid i tisdags passerade treprocentsgränsen ringde det ut i stadens samtliga 1700 skolor, för det var det riktvärde Mister Mayor minst sagt halsstarrigt band sig vid redan i somras. När det nåddes lovade han Union Federation of Teachers-medlemmarna att de inte skulle behöva gå till jobbet mer – no matter what.
Anmärkningsvärt nog har kurvan, i alla fall för delstaten som helhet, senaste dygnen gått ned igen, trots att den aldrig sköt i höjden, så det finns återigen hopp om att New York – apokalypsens själva ground zero i våras – slipper ytterligare en resa rakt in i mörkret.
Men det hjälper inte. Kidsen sitter likafullt hemma hos sina stressade föräldrar och blir undervisade virtuellt – och jag sitter likafullt i baren och väntar på att jag ska tvingas hem för gott för att DeBlasio-lallaren ännu en gång vill visa prov på det olycksaliga karaktärsdraget ”handlingskraft”.
Det är i sanning en egendomlig tid, detta.
• • •
Det var åtta månader sedan senast, för det har känts som ett ställe att undvika under en pandemi, men nu smyger jag mig en tidig eftermiddag ner i tunnelbanan igen.
En ren solidaritetshandling, kan vi se det som. Dels bågnar de mer sensationslystna lokalbladen dagligen av braskande rubriker om hur farligt det blivit under jord igen, inte så mycket på grund av covid-krisen som för att kriminella ”tagit över”, och jag vill markera att jag inte tror att det är särskilt sant – och dels är hela kollektivtrafiksystemet till följd av dramatiskt minskat resande på väg mot en finansiell härdsmälta.
Anekdotisk bevisning är vad det är och jag tar mig bara mellan Grand Central och Union Square med sexans lokaltåg, och därtill som sagt på dagtid, men det räcker för att konstatera att bilden av ett brinnande helvete några meter under våra sulor är överdriven. Ja, brottsligheten i tunnelbanan har eskalerat och det händer hemska saker med upprörande tät sekvens. Bara häromdagen blev en ung kvinna helt oprovocerat nerknuffad från en perrong vid just Union Square – och överlevde bara för att hon hade sinnesnärvaro nog att lägga sig platt mellan skenorna och hamnade under det ankommande tåget. Men det betyder inte att den som vill använda det bästa vi har av allmänna kommunikationsmedel hamnar i en ”The Warriors”-scen så fort hen passerat spärrarna. I huvudsak är allt som vanligt där nere.
Dock:
Det minskade resandet går att registrera med blotta ögat. Det finns så mycket svängrum på perrongen att det nästan känns kusligt – och tågvagnarna är inte ens halvfulla. En fredagseftermiddag. Under normala omständigheter hade det varit Tokyo-artad trängsel överallt.
Så den ekonomiska krisen är näppeligen båg. MTA, New Yorks eget SL, har larmat om att man måste spara nio miljarder dollar – ja, miljarder och ja, dollar – och det innebär att kapaciteten i sin tur måste dras ned med 40 procent och att nio tusen anställda kan komma att avskedas. Såvida man inte beviljas den federala nödhjälp man bönar och ber om, men det kommer under inga omständigheter ske förrän en ny administration installerats i Washington. Den nuvarande leds visserligen av en New Yorker, men hans och hemstadens relation har surnat som en liter mjölk någon glömde på diskbänken i sommarstugan i midsomras.
Därmed hotar en verklig en kris. Ännu en. New York City kommer inte kunna fungera om mer än en tredjedel av kollektivtrafiken försvinner. Rörelsefriheten begränsas, infrastrukturen faller samman, samhället går inte att organisera på samma sätt. Systemet skulle snarast behöva byggas ut – inte stympas.
Så parollen ”Save the Subway” borde verkligen eka mellan Manhattans skyskrapor.
Det säger jag också för att jag verkligen älskar New Yorks tunnelbana. Nästan ingenstans svarar Metropolis upp mot sin egen myt på samma sätt som när man skramlar fram i tunnlarna under – exempelvis – Lexington Avenue. Miljön är rå och mörk och filmiskt ”industriell”, det rasslar och gnisslar och pyser, tågen kränger och slår i växlarna. Som ett skränigt Johnny Thunders-solo låter, så tycker jag det känns att åka med.
Så de bilder som här följer från min comeback i underjorden är tagna med dunkande hjärta.










  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB