En dyster eftermiddag utbryter plötsligt regelrätta ”La La Land”-scener på D’Agostino – en av matvarubutikerna i kvarteret.
Två biträden i färd med att fylla på i brödhyllan börjar stuffa lite lätt till Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody”, spelad på vanlig, förment ångestdämpande varuhus-volym i butikens högtalarsystem. En kvinna med kundvagn intill börjar sjunga med och snart är det en hel uppsättning ynglingar, plus en äldre dam, som dansar och skrålar allsång i gången mellan konservburkarna och rispaketen.

Fantastiskt. Sånt händer ju bara i ystra musikaler – men tydligen inte.
Själv är jag förstås för hämmad för att våga röra på höfterna, men jag nickar entusiastiskt i takt bakom mitt munskydd och känner mig lätt euforisk när jag någon minut senare jag plockar åt mig några yoghurt-förpackningar i kyldisken.
Exakt sånt där – otänkbart för ett år sedan, alla inblandade hade ju blivit utkastade – är vad vi behöver när mörkret denna dödens pandemivinter tätnar och det åter börjar kännas tungt bara att vakna till ännu en stillastående dag i New York. Spontan dans! Sång! Trotsiga utbrott av sorglös utlevelse mitt i tristessen och ångesten!
Just den Whitney-dängan – en av hennes allra, allra bästa – passar dessutom särdeles perfekt i rollen som upplyftande stimulantia efter en evighet av distansering och leenden täckta bakom munskydd och ensamma kvällar i tv-soffan.
Hur är det hon sjunger?
Oh, I wanna dance with somebody
I wanna feel the heat with somebody
Precis.
• • •
Veckan i New York börjar verkligen i moll. Måndagens molntäcke är så massivt och så svart att vi aldrig får uppleva något dagsljus överhuvudtaget. Det blir lite dunkelt någon timme mitt på dagen. Sedan är det i princip kväll igen. Samtidigt blåser det så rutorna skakar och balkongdörren far upp med ett brak – och under tidiga eftermiddagen börjar det både regna och åska.
En sådan demonstrativ uppvisning i november-misär hade vi svurit åt vilket år som helst. Nu känns det som att sitta fast i en djup brunn – och få en hink tjära hälld över sig.
Men det är väl bara att fortsätta spela Whitney Houston när man kommit hem från små ärenden ute i hundvädret.
• • •
Thanksgiving och Black Friday ligger bakom oss och de som i trots mot Cuomos och DeBlasios förmaningar reste hem till familjehögtider över hela landet har återvänt.
Nu väntar vi, med andan i halsen, på besked om de tagit med sig mer smitta från kluster i delstater där pandemin sveper fram som en präriebrand. Det lär visa sig inom några dygn – och farhågorna får gärna visa sig överdrivna.
• • •
De svenska inslagen i New York är sedan rätt lång tid tillbaka talrika. Vi har Bon-Bon (nu ensam herre på den blågula godistäppan i NYC; sockerbit i West Village slog nyss igen för gott) och Aquavit och Smorgasbord i Scandinavia House och Konditori och Red Rooster i Harlem – och så har vi Fabrique-filialen i Meatpacking District. Personligen är jag egentligen inte mycket till fikakonnässör, jag blir bara rastlös av att sitta still och göra ingenting, men senaste tiden har jag ändå tillbringat några eftermiddagar på just Fabrique med den förträfflige fotografen Pontus Höök och det har varit en lisa. Dels är kanelbullarna sensationellt goda, dels är det roligt att se att det även i tider som dessa går att göra succé. Det lilla bageriet är uppseendeväckande populärt, de flesta dagar ringlar sig köerna oavbrutet ett halvt kvarter längs 14:e gatan.


Så kan det gå när man är bra.
• • •
Som alla som varit här den här tiden på året vet blir det aldrig mer jul än när det är jul på Manhattan. Den glittriga, romantiska Disney-fantasin om julen existerar ju egentligen inte – fast här gör den det ändå.
Frågan är bara hur den artar sig i år. I avsaknad av turister och trängsel och kommers och barer där äggtoddyn flödar till bjällerklang om kvällarna väntar antagligen en avskalad och nedtonad och lättglömd variant.
De har visserligen fått upp jättegranen vid Rockefeller Center och imorrn, onsdag, tänder de den vid en traditionell ceremoni. Men för att närvara krävs att man anmäler sig i god tid och sedan lotsas man in via avspärrningar och får stå för sig själv och tindra några minuter. Låter så lagom kul, tycker jag.
Det är nog bara att vänta på 2021-versionen – av allting.
• • •
De har alltid suttit där och de har alltid varit omsvärmade, så att ta vimlet runt schackspelarna på Union Square en vanlig vardagseftermiddag som inteckning för att suveräna Netflix-serien ”The Queen’s Gambit” utlöst schack-mani i New York vore nog att lura sig själv.
Likafullt är det, efter en binge-session med Beth Harmon, extra fascinerande att hamna just där och höra de ofta lätt härjade männen undervisa nybörjare och pladdra om olika drag och strategier.

– Young man, ropar en till mig, ska du inte sätta dig ner och spela ett parti?
Om jag jag gick på sådant uppenbart lögnaktigt smicker, och inte vore så dum att jag finner Fia med Knuff för avancerat, hade det kanske varit en idé.
• • •
Det är inte alldeles lätt att veta vilket ben man ska stå på vad gäller de längre pandemi-perspektiven i USA.
Å ena sidan är vaccin-optimismen svår att inte ryckas med i. De första doserna, öronmärkta för sjukvårdspersonal och de allra sköraste, kommer rullas ut om bara några veckor och smittskyddsgurus som tidigare låtit som Jan Malmsjös biskop i ”Fanny och Alexander” kan bara med ansträngning tygla sin febriga tillförsikt.
– The cavalry is on the way, lovade exempelvis Anthony Fauci, vår egen Anders Tegnell, alldeles nyligen och vem kan klandra oss för att vi uppfattar de orden som himmelsk musik.
Samtidigt varnas vi för att det värsta fortfarande återstår.
– De närmaste tre månaderna kommer bli ”horrible”, slog en Ashish Jha, rektor vid folkhälsoenheten på ärevördiga Brown University, fast i New York Times så sent som igår.
En miljon amerikaner i veckan testar positivt och den siffran kommer bara stiga, sängplatserna på sjukhusen håller på att ta slut och antalet döda väntas fördubblas, till över 400 000, innan vårdagjämningen.
Så alltjämt – detta blir en jävla vinter att ta sig genom.
Men under tiden har vi alla fall Whitney.